Bitchslap yet again

Dagens goda intentioner som gått i stöpet: Tapetsera om det sista rummet och få klarhet i att jag får vara med i kärntruppen på mitt jobb, det vill säga, en säkrare tillvaro rent ekonomiskt.

Punkt ett: Vi inser att det kommer bli både enklare och snyggare om vi målar väggen där fönstret sitter, och tapetserar resten. Men då måste vi alltså måla först, och då måste vi spackla över en irriterande grej på just den väggen, som vi inte sedan tidigare behövt ordna. Alltså väntar vi nu fyra timmar på att spacklet ska torka. Känns föga troligt att vi sätter igång halv sju ikväll med att måla. Precis lagom till att man inte ser nånting. Alltså hoppas jag att vi inte kommer på nåt annat än just detta att göra imorgon istället.

Punkt två: Jag ringer jobbet och får vet att jag inte är med i deras jävla kärntrupp. Femtio lusiga andra korvar är med, men inte jag. Trots att jag inte får annat än beröm öst över mig när de ger feedback, jag kommer i tid, jag är trevlig mot ALLA, även skitsura gubbar, jag når nästan alltid upp till målen och ofta en bit över dem också, och jag klagar inte på tristessen i jobbet (inte när jag är där i alla fall). Men det var inte tillräckligt. Jag orkar inte få mer örfilar av livet, ska det vara så svårt att ge mig a goddamn BREAK med ekonomin? PÄCK.

Vänligen notera att punkt ett inte är tillnärmelsevis lika jobbig som punkt två. Det var bara så surt att dra på sig arbetarkläder och ställa fram bord, kniv, lim, rullar, borstar, lod och alltihopa för att snöpligt få ställa undan dem igen. Vi har redan skjutit upp saken i ett flertal månader, jag minns inte ens hur många. Imorgon. Mañana.