London #1

Onsdag 24/1:

Dagen börjar bra med att jag hinner med alla mina bussbyten, är relativt avslappnad rörande packning, maxvikt på väska och tidspassande. Jag kommer till flygplatsen, ungefär en timme före avfärd, det är ingen kö och jag slänger fram mitt pass till incheckningsdamen. Hon ger mig en konstig blick och säger "Eeeh, Lars Johan XXX...?". Jag har tagit med mig min mans pass. Jag dog på fläcken.

Efter ett par minuters krisande inser jag att det är crunch time; jag kommer inte komma med flyget om jag inte trollar fram mitt pass fort som satan, och mitt enda andra val är att vänta på flygplatsen i SEX (!) timmar och slanta upp sjuhundra spänn för en ny biljett till nästa flyg. Detta är självklart inte möjligt med min budgetplan.

Jag ringer i hysteri till min man och väcker honom. Han börjar direkt konferera med taxibolag och försöker desperat hitta nån som inte tycker att det tar minst en timme att åka till flygplatsen. Under tiden går jag med ärliga hundögon och goda argument till incheckningen igen, och hör och häpna: Ryan Airs personal hjälper mig faktiskt. Halleluja! Efter en stunds benhårt knotande och nekande, visst, men de lovar att hålla öppet max femton extra minuter för min skull. Helt sjukt, jag får aldrig såna uppskov och tjänster annars. Särskilt inte från Ryan "vi skiter i er för vi är billiga" Air.

Många nervknutssamtal till Johan i taxin och Andrea på Skavsta senare kommer min hjälte injoggande med mitt pass i näven och jag kan äntligen få checka in min väska. Helt sjukt så glad jag var att det löste sig till slut. Satt bara och skakade av köld (iskall incheckningshall, öppen dörr och massa minus ute), sömnbrist, full blown panic och nerver. Väl på planer slocknade jag av utmattningen och märkte inte ens att vi lyfte. :D

På Stansted går allt fort och smidigt för min del, bara att invänta tant Gadds plan som skulle landa kort efter mitt, men blev cirka 40 minuter försenat. Ungefär två timmar efter att jag landat kommer äntligen Andrea, som fått vänta maximalt länge på precis allt såklart.

Vi beger oss till Liverpool Street för att kolla upp resvägar hem till Andy som vi ska bo hos. Det visar sig att han inte bara bor en bit bort, utan även i en helt annan stad. :O Ett sjudagars-pass som BARA skulle täcka tågresorna fram och tillbaka till honom skulle kosta £52. Skulle vi lägga på buss och t-bana blev kostnaden £74. Alltså nästan tusen spänn. Helt bisarrt dyrt. Vi hade inget annat val än att ringa till Luc och snabbt förklara läget. Luc, som är hederligheten och snällheten personifierad säger bara "You can stay at my place, it's no problem". Utan detta erbjudande hade resan förmodligen blivit helt jävla pannkaka. Dock bestämmer vi oss för att åka till Andy första kvällen, för att få se hur han bor, träffa the missus och se hennes pregnomage och allt sånt.

Men innan vi pyser iväg hinner vi med en koll på Claire's, där vi hittar örhängen, armband, halsband och - en SLAPSTICK. :D Den var, KONSTIGT NOG, på rea, och bestod av en svart plastpinne, som en blompinne i längd kanske, med en liten rosa filthand upptill, där ordet "SLAP!" stod skrivet. Strålande present till Luc, tänkte vi, och köpte den förstås. :D

Slap! :D

Hemma hos Andrew visar det sig intressant nog att Tanya, flickvännen i fråga, redan har en son från sitt tidigare äktenskap, något som Andy inte berättat nåt om för oss, vlilket gör oss en smula ställda och förvirrade en stund ("Har hon redan fått barnet? What?"). :D Dashiell är ungefär 1.5 år gammal och ett vansinnigt sött charmtroll som är konstant jätteglad och uppmärksamhetstörstande. Han rultar omkring och ser full och lycklig ut hela tiden och gurglar fram ljud som låter som svenska. Charmerande. :D Vi pratar strunt och äter goda chips med familjen samt fryser våra svenska stjärtar av oss i det helt ouppvärmda vardagsrummet. Denna kyla bekommer dock inte familjen alls, och det tog bättre delen av veckan för oss att vänja oss vid temperaturerna inomhus igen. Engelsmännen är inte kloka. Till vårt vikingablods försvar måste det sägas att onsdagen och torsdagen var betydligt kallare än resten av vår semestervecka också.

Vi slocknar på en extremt skön uppblåst dubbelmadrass, inlindade i massor av varma kläder och ett stort duntäcke, samt ett i smyg påslaget element intill oss.

Såhär ser det ut i Welwyn City Gardens där Andy och Tanya bor.