Nostalgi - musik

En del musik tar en tillbaka en massa år, på både gott och ont. Jag känner alltid att det rycker lite i gymnasiehjärtat när jag hör följande skivor, bland andra:




Portishead - "Portishead"
Nick Cave & the Bad Seeds - "Let Love In"
Tricky - "Maxinquaiye"
Dr Kosmos - "StjärnJerry" och "Cocktail"
New Order - "The Best Of"
Aphex Twin - "Richard D. James Album"
Kent - "Kent" och "Verkligen"
Leonard Cohen - "Greatest Hits" och "I'm Your Man"
NIN - "The Downward Spiral"
Nitzer Ebb - "That Total Age"
Marilyn Manson - "Smells Like Children"
Alice In Chains - "Dirt"
Vangelis - "Voices"
Ministry - "Psalm 69" (jag vet att den inte heter så men det går inte att se vad den heter egentligen!), och vad som helst med Pink Floyd och Angelo Badalamenti, due to dåvarande pojkvänners preferenser. Badalamenti gillar jag fortfarande, Pink Floyd däremot, har jag aldrig gillat så värst. Gillar inte precis den pojkvännen som gillade dem heller, sånt där går hand i handske.

Kent minns jag att jag gillade när de först kom, runt 1994-1995, vilket måste varit i åttan eller nian för mig, men de har hängt med ända sen dess. Jag hade en klasskompis som var Kent-tokig också, som desperat ville ha en kostym att matcha till sina gymnastiskor. :)
Ser man vidare till högstadiet, eller ännu längre tillbaks, så går minnena varma till den mesta popen från 50- och 60-talen, Blur, Olle Ljungström, Köttgrottorna, Animals, "Definitivt 50 spänn"-skivorna, Queen, Lisa Ekdahl, Nirvana - "Nevermind", KSMB, Owe Thörnqvist, Radio City Hits, och Page - "Glad". Jag minns att jag hade och hörde på Page-skivan länge innan jag fick höra talas om synthpop som genre, eller synth över huvud taget för den delen. :D

En stor del av allt detta gillar och lyssnar jag fortfarande på, men en del är inte så frekvent förekommande heller. Det känns skönt att man inte bara byter ut sin musiksmak och vänder kappan efter vinden, men att man tvärtom inte heller klamrar sig fast och bara lyssnar på samma musik/-stilar om och om igen. Varje gång jag upptäcker en musikstil eller artist som jag älskar blir jag lika glad, jag är rädd att det är en förmåga man riskerar att förlora med åren. Att man sitter där nån gång efter trettio, helt stagenerad i en viss stil. Det är samma sak med kläder och stil, jag bävar.

Hoppas det inte händer alla, eller att jag åtminstonde fastnar i nån bra period av musik och kläder. :O

Poppar nu: The Smiths - "Wiliiam, It Was Really Nothing"