White Album

Igår gick jag och Ålen på Klaras. Jag hade på mig en grönrutig klänning som jag mot alla odds lyckats sy om till en fungerande 50-talsblåsa i Dorothy-känsla, med brett sidenband i midjan och tyllunderkjol som syntes, samt nya guldskorna och vita spetsknästrumpor. Klaras hade new romantic-softar-klubb, med gratis inträde och 24 bast i dörren. Konstigt nog blev ingen av oss leggade. Sen när ser vi ut att vara 24? Nåja, 24 är bättre än snart 26 och snart 27 i alla fall.
Det var visserligen skönt med ett äldre klientel, och inte en plastextention, lackkorsett, eller platåstövel så långt ögat kunde nå, men det var ändå läskigt där. Man kändes sig väldigt utstirrad, av både män och kvinns. Men mest männen. Köttmarknad kallas det visst. En skitful Måns-typ frågade varför jag hade en nia på armen. Jag fösökte svara tråkigt och enkelt med att jag bara gillar nior. Han såg inte nöjd ut med detta svar, så då sa jag att jag är född den nionde, nittonhundrasjuttionio, och har namnsdag den nionde.
"Det är inte på grund av Beatles då?", frågar kulturkrullet.
"Hur menar du?"
"Ja, deras låt, 'Revolution number nine'?"
"Nä, den har jag inte hört ens", svarar jag. Jag lyssnar ju inte på Beatles direkt.
Då ger han mig en sån där blick som en dagisfröken ger ett barn som har frågat om Gud finns, och säger "Det är från det VITA albumet", och nickar lite förnumstigt.
Jag ler krystat och vill bara kötta ihjäl människan. Jag ger Ella en tydlig blick, varpå hon säger att hon behöver gå på toaletten. "Jamen då följer jag med", säger jag, och så slinker vi smidigt iväg från The Besserwisser-Beatle. Alltså, vad är det för fel på såna där vanliga killar? Jag sa inte att jag inte vet vilka Beatles är, eller att jag inte har hört en enda låt av dem, eller att jag ville ha hans "expertis". No need to over-explain. Och varför i hela världen skulle jag bry mig om vilken skiva låten är med på? Eller vad titeln på den skivan är PÅ SVENSKA? Fyfan.

På vägen ut fick vi stå i kö till garderoben. Framför oss stod stans jobbigaste invadrarkillar. De tyckte det var häftigt att prata engelska. De ville desperat prata med oss non stop. Vi gjorde vårt bästa med att fejkprata viktiga saker (luta sig tätt mot varandras öron och mumla "Ja, nu låtsats vi att vi pratar nåt skitseriöst och så håller vi på tillräckligt länge för dem att sluta glo och söka kontakt"), men det hjälpte inte. Vissa människor förstår inte sociala signaler över huvud taget. De här killarna tog kort på oss, frågade om mina tatueringar (jävla tjat), frågade var vi skulle nu, propsade på efterfest och Gud vet allt. Vi försökte hinta att vi var tillsammans till slut, för att få dem att sluta. Då frågade de "Do you like each other?". Men fan, två pers som är ute tillsammans och står och kramas desperat i kön väg hem - nej, de gillar nog inte varandra.

Det är läskigt att vara bland normala människor. Vi köpte läsk och nudlar och åkte hem till mig och tittade på "Segelsällskapsresan" istället. Mycket trevligare.