Ensamme Boråsmannen

Åh, Guuud så trött man kan bli på sina intervjuoffer på jobbet! Idag satt jag på ett projekt med telefon- och internetleverantörfrågor, där intervjuerna tar cirka femton-tjugo minuter att göra. Hamnade hos nån särling i Värmlandstrakten som var i femtioårsåldern, bodde med sin mor, hade en bildningsnivå på åttaårig grundskola och inte förstod en enda fråga. Jag ställde mest frågor om internetuppkopplingar och bredband, och fick ta om nästan varenda fråga eftersom han verkligen inte begrep vad jag menade.

(IP = intervjuperson)
"Jag kommer att läsa upp några påståenden som kan gälla för leverantörer av internetuppkopplingar och vill veta vilket eller vilka företag du tycker stämmer in på varje påstående. Du kan alltså säga ett företag eller flera, det får du välja själv beroende på vad du tycker påståendena passar in på."
[tystnad från IP]
"Okej, det första påståendet är... 'Förenklar för dig'. ...är det något eller några företag du tycker det stämmer in på?"
[tystnad från IP]
"Något eller några företag som förenklar för dig?"
".... Menar du grejär te datorn nu?"

Han hade dessutom blivit uppringd av Spray, och fått veta att det bara var de som kunde leverera bredband till honom, eftersom han bodde på landet (NÄHÄ??), nånstans i obygden mellan Värnamo och DÖDEN, så varje gång jag frågade om internetleverantörer så svarade han något i stil med "Jaa, det ä ju bare Sprej som fongerer här, de ringde di å sa, di ringde från Borås, Sprej, di ligger i Borås. De va bare dom som kunde ordna de här, vi bor ju på lande... [ETC OSV ENDLESS RANTING]." Jag menar allvar, VARJE gång han skulle nämna Spray så var han tvungen att säga nånting om BORÅS! I DON'T GIVE A FUCK ABOUT BORÅS!

Kronan på verket är
1) Han hävdade att han hade Norton som internetleverantör, men han visste inte vilket antivirusprogram han hade (vilket jag inte heller frågade efter), och
2) Följande diskussion:

"Har du tillgång till e-mail?"
"... Va e de fö nåt?"
"Öh, ja, e-post, har du tillgång till det?"
"....De vet jag inte va de e tror ja."
"Alltså [en stunds panik då jag funderar på hur man förklarar för en EFTERBLIVEN PERSON UTAN KONTAKT MED OMVÄRLDEN vad friggin e-mail är] ... som en elektronisk postfunktion, man kan skicka brev via internet."
"Alltså, som med räkningar å så?"
"Eh, nej... ja, jag antar att om du inte vet vad e-mail är så har du det nog inte heller, nåja [går vidare]"

*frust* Det allra värsta var att han lät så himla sorgsen hela tiden också, särksilt när jag frågade efter civilstatus. "Ensamstående, ...jo". Men inte konstigt, DÄMMIT! Det var ungefär som att han visste att han var förlorad, men inte hur han skulle rädda sin själ. Arme man, och arma mig, som fick höra på honom.