27 september 2006

Sugar and spice

And everything nice. Det senaste året har jag i omgångar försökt bli av med mitt sockerberoende. Jag har försökt hålla mig till att äta snask en gång i veckan, vilket funkat ett tag, men sen är det som att man går in i nån slags dimma och vaknar upp någon vecka senare med insikten om att man åt socker igår. Och i förrgår, och dagen innan, och så vidare. Och man förstår inte vad som hände riktigt. Tricky business.

Så nu har jag gått cold turkey, inte en droppe sprit så att säga, på två eller tre veckor. Men jag får fortfarande värsta rycken när jag skulle kunna döda för lite sockerkaka, eller så kan jag svära på att det luktar färska munkar helt plötsligt. Hittills funkar det bra att stävja sötsugen med frukt, bröd eller olika sorters nötter. Jag har till och med varit så duktig att jag slängt lite choklad och annat snarr som fanns här hemma.

Därmed inte sagt att det är enkelt, eller att jag är out of the woods än. Jag har ingen aning om hur lång tid det kan ta innan jag känner att jag inte har ett sånt enormt behov av sötsaker längre, men jag hoppas att jag kommer känna så en dag i varje fall. För jag vill ju kunna äta nånting sött ibland i varje fall.

6 Åsikter

Blogger karro:

gah det där kanske jag också borde göra. jag har dock slutat äta godis på veckorna nu, alltid en början antar jag. men GUUUD vad chokladsugen jag kan bli ibland!

18:08  
Blogger Anna Nio:

I hear ya sistah, kan bli tokigt jobbigt. Just nu äter jag russin för fulla muggar, det funkar bra. :D

00:01  
Anonymous Anonym:

ja det är verkligen helt sjukt vad beroendeframkallande socker är!
Från bittens addiction:

Ända upp till 75 procent av oss har en medfödd ärftlig känslighet för raffinerat socker, dvs vid intag av sockerhaltig föda svänger blodsockret kraftigt. En fjärdedel av dessa är extremt känsliga.

För oss sockerkänsliga kan socker i alla former, raffinerat vitt mjöl och pasta vara lika beroendeframkallande som kokain eller heroin. Börjar man äta kan man inte sluta, kroppens krav är obevekliga.

Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. Är man genetiskt lagd åt det hållet blir lyckoeffekten av sockret extra kraftig, men klingar av snabbare. Då vill man ha mer, och får man inte det drabbas man av abstinens i form av humörsvängningar och rastlöshet. När man då äter mer kolhydrater känner man sig tillfälligt bättre, men blodsockerhalten åker jojo.

13:59  
Blogger Anna Nio:

Tammie: Bittens sajt har jag också läst på förut, det är verkligen jätteskrämmande. Mjöl och pasta verkar jag inte vara lika känslig för dock, skönt det - ett beroende räcker så bra så. ;)

14:57  
Anonymous Anonym:

det där att sockret åker jojo hos friska människor måste vara en av världens mest spridda myter. Om man har diabetes åker sockret jojo, inte annars. Fråga vilken dietist som helst och lyssna inte på kvasi, så kallade "näringsexperter" på tv.

Sen säger jag såklart inte att det inte är bra att sluta äta socker, man vinner nog mycket på det.

09:16  
Blogger Anna Nio:

Anonym (vem är du?): Jag vet inte vad en dietist skulle säga, men jag vet vad jag upplever själv: När jag åt socker, vilket var säkert upp till tio-femton gånger om dagen, så kunde jag gå på tomgång nästan hur länge som helst innan jag behövde äta nånting. Vi snackar noll i magen från morgon till kväll ibland. Nu kan jag inte det, utan får vackert ta det lite lugnt, ta en macka, en banan eller en tallrik müsli som en normal människa, innan jag orkar göra nånting mer.

Och när jag lagt ned sockret, vilket jag som sagt provat i flera omgångar, så har jag alltid fått en fruktansvärd sockerbaksmälla, med huvudvärken från helvetet i två dagar i sträck. Så nog tror jag på att det är beroendeframkallande och farligt allt...

11:33  

Skicka en kommentar

<< Home