Känslostorm
Film i allmänhet är inte alltid bra, men film som sådan är alltid bäst. Utan film vill jag inte leva, och ibland är det nästan otäckt berörande. Här följer några särskilda fimrelaterade upplevelser för mig. Utan inbördes ordning, bara så som jag kommer att tänka på dem. Det finns garanterat fler, men jag tar dem jag kommer på just nu.
"Moulin Rouge" på Röda Kvarn, Stockholm, omkring 2001
Att sitta på balkongplats på Sveriges finaste biograf och se något som underbart som ettt hjärnspöke från Baz Lurhmann går inte av för hackor. Jag sörjer djupare än gemene man kan förstå förlusten av Röda Kvarn. Fy fan för framtiden och vinstintressena när det gäller biografkänsla.
"Breaking the Waves" på Roxy, Visby, omkring 1996 och "Priest" i Stockholm, omkring 1995
Under slutet av "Breaking the Waves" grät jag så mycket att jag inte kunde gå ut förrän en bra stund efter att eftertexterna slutat rulla, och såg först då att även två av mina klasskamrater på filmprogrammet upplevt precis samma sak. Faktum är att jag inte ens kunnat se om filmen sedan dess, jag är rädd för att 1) bli precis lika hjärtskärande ledsen igen, eller 2) att inte känna ens en tillstymmelse till den känslan. Så vad gör man? Den som väntar får se. Tråkigt nog hade jag en otroligt stark känsla även när jag såg "Priest", vilken jag faktiskt såg om för några år sedan, och upplevde den då inte alls lika mycket. Ett betydligt vattnigare intryck lämnade mig en smula brusten i hjärtat över den förlorade upplevelsen. Kanske bäst jag vårdar "Breaking the Waves" i minnet.
"Brazil" på Cinemateket, Stockholm, omkring 1996-97
Vid det här tillfället var det enda jag visste om Terry Gilliam att han var animatören i Monty Python, och eftersom Monty Python är det roligaste som finns i hela världen (vetenskapligt bevisat) så tyckte jag att jag skulle se en liten film som han hade gjort, som fått sin titel för att den handlade om allt, utom Brasilien. Min mamma höll med och tyckte det lät intressant. Uttrycket "att bli blåsta av stolarna" kom väl till pass för att beskriva den upplevelsen vi båda erhöll i salongen den dagen.
Jag förälskade mig i varje millimeter av filmen och från den stunden blev Gilliam min oantastlige Gud på filmhimlen. Hans produktion har varit väldigt brokig och ojämn, men som någon resencent uttryckte sig efter att ha sett "Bröderna Grimm": En halvdan film av Terry Gilliam är ändå långt mer sevärd än en bra film av någon annan. Men bättre än "Brazil" blir det nog aldrig, den har precis allt en film ska ha och desutom sympatsierar jag starkt med den dystopiska känslan. Aaah, rysningar. :D
Som ett fint minne visade Cinemateket här i Göteborg "Brazil" igen, på min födelsedag förra hösten, nästan exakt tio år efter att jag såg den första gången. Minnesvärt. :)
"Moulin Rouge" på Röda Kvarn, Stockholm, omkring 2001
Att sitta på balkongplats på Sveriges finaste biograf och se något som underbart som ettt hjärnspöke från Baz Lurhmann går inte av för hackor. Jag sörjer djupare än gemene man kan förstå förlusten av Röda Kvarn. Fy fan för framtiden och vinstintressena när det gäller biografkänsla.
"Breaking the Waves" på Roxy, Visby, omkring 1996 och "Priest" i Stockholm, omkring 1995Under slutet av "Breaking the Waves" grät jag så mycket att jag inte kunde gå ut förrän en bra stund efter att eftertexterna slutat rulla, och såg först då att även två av mina klasskamrater på filmprogrammet upplevt precis samma sak. Faktum är att jag inte ens kunnat se om filmen sedan dess, jag är rädd för att 1) bli precis lika hjärtskärande ledsen igen, eller 2) att inte känna ens en tillstymmelse till den känslan. Så vad gör man? Den som väntar får se. Tråkigt nog hade jag en otroligt stark känsla även när jag såg "Priest", vilken jag faktiskt såg om för några år sedan, och upplevde den då inte alls lika mycket. Ett betydligt vattnigare intryck lämnade mig en smula brusten i hjärtat över den förlorade upplevelsen. Kanske bäst jag vårdar "Breaking the Waves" i minnet.
"Brazil" på Cinemateket, Stockholm, omkring 1996-97
Vid det här tillfället var det enda jag visste om Terry Gilliam att han var animatören i Monty Python, och eftersom Monty Python är det roligaste som finns i hela världen (vetenskapligt bevisat) så tyckte jag att jag skulle se en liten film som han hade gjort, som fått sin titel för att den handlade om allt, utom Brasilien. Min mamma höll med och tyckte det lät intressant. Uttrycket "att bli blåsta av stolarna" kom väl till pass för att beskriva den upplevelsen vi båda erhöll i salongen den dagen.
Jag förälskade mig i varje millimeter av filmen och från den stunden blev Gilliam min oantastlige Gud på filmhimlen. Hans produktion har varit väldigt brokig och ojämn, men som någon resencent uttryckte sig efter att ha sett "Bröderna Grimm": En halvdan film av Terry Gilliam är ändå långt mer sevärd än en bra film av någon annan. Men bättre än "Brazil" blir det nog aldrig, den har precis allt en film ska ha och desutom sympatsierar jag starkt med den dystopiska känslan. Aaah, rysningar. :D
Som ett fint minne visade Cinemateket här i Göteborg "Brazil" igen, på min födelsedag förra hösten, nästan exakt tio år efter att jag såg den första gången. Minnesvärt. :)
// Anna Nio kl 31.10.06
2 Åsikter
jag är likadan när det gäller filmer/böcker/serier som verkligen har berört mig, att man vågar inte riktigt se om dem av rädsla för att de då inte ska vara lika bra. nån gång har jag ändå kollat och blivit grymt besviken, så det är nog bättre att vårda dem i minnet som du säger :)
fast såklart finns det undantag, vissa saker blir ju faktiskt bara bättre ju äldre och klokare (haha) man själv blir.
Ja, och när det gäller filmer som är allmänt erkända som "bra", men som jag själv sett och ogillat fast jag inte längre minns varför, så försöker jag se om dem. Ibland har man ändrat sig. :)
Skicka en kommentar
<< Home