Superbilligt! Allt ska bort!

Jag har såklart tänkt läsa "De Skamlösa", men inte hunnit dit än. Men det är ju helt absurt att det skapats "väskdebatter" i media, och detta redan innan den kom ut. Vad är det med folk?

Ja, det finns sjukt rika människor i världen, och har man så mycket pengar att man kan torka sig i arslet med dem utan att det blir en kännbar förlust så vill man förmodligen kunna sprätta ganska mycket mer än vad en normalinkomsttagare gör. Fine. Livet är orättvist och det kommer det alltid att vara, men exakt hur mycket kan man stå ut med att ta från de lyckliga på andra sidan gräset? Det finns tydligen välborna människor som på fullt allvar offentligt gnällt på att man möts med förakt för att man köper handväskor som kostar drömsummor som en halv miljon stycket. Jag undrar: är man inte lite naiv om man trutar med underläppen och är oförstående inför att sådan konsumering kan reta upp ens medmänniskor, och har man inte även en rejält jävla skev verklighetsuppfattning, to top it off? Lite hårddraget är det som att Coca Cola skulle se missnöjda ut och surmulet sandlåde-argumentera emot att bli kritiserade för sitt utsugande av grundvatten i fattiga länder, istället för att bemöta kritiken på ett något mer professionellt vis. Jag tycker för övrigt att hela väsktjatet summeras rätt väl här.

Men det känns som att hela debatten skjuter förbi målet ändå, för det handlar ju inte om att utmåla väskköpande kvinnor som hagalna dårar med stora spenderarbyxor, inte heller handlar det om att männen ska få lika många skopor ovett för sin lyxkonsumtion av bland annat teknik. Sisela Lindblom sa det själv ganska bra i Metro för en månad sen:

"-Jag tycker egentligen inte att debatten handlat om det som är viktigt, om kommersialiseringen av samhällslivet. Hur vi ser på kommersialiseringen som lösningen på allt."

Det är precis det här jag retar mig på - varför ska vi köpa så mycket idag? Alla verkar tro på devisen att den som har flest prylar när den dör, vinner. En köphysteri utan motstycke parad med ett uppmärksamhetsbehov och en ökad individualisering av samhället rimmar ruskigt illa. Varför ska allt vara "designat"? Hur kommer det sig att både kreti och pleti är några slags fashionistas plötsligt? Varför släpper företagen två nya smaker på något och ber sedan oss att välja smak? Varför inte bara ge ut bägge direkt? För tro inte att de bryr sig om oss och våra åsikter, det är för att de vill binda oss till produkten och trissa upp försäljningen. För att den smak man föredrar inte ska försvinna köper man onödigt många förpackningar av den, i ett desperat försök att göra sin röst hörd i ett val som man inte inser helt saknar relevans. Ergo: en lyckad reklamkampanj.

Reklamerna blir allt aggressivare, mer påträngande, och man försöker sälja in alla möjliga och omöjliga saker med ledord som limited edition och man hyr in gästdesigners och hejfaderullan. Nivea försöker till och med ge oss nya komplex ("Åh, så trevligt, de har släppt ett nytt komplex!"), för våra armhålor. Visa dina vackra armhålor! är deras senaste slogan. Som att någon någonsin bryr sig om hur armhålorna ser ut? Som att det inte fanns tillräckligt med utseendekomplex haunting oss via media och mode?

Reklammakarna försöker lura oss med att det är just du, din åsikt, som betyder mest för dem. Men din åsikt betyder inte ett skit, det enda den innebär är att om du tycker som de vill så kan de sälja ännu en produkt till dig. Och att tycka att det ena tvättmedlet är bättre än det andra, det kallar inte jag att ha en åsikt. Sorry folks, men ingen vill veta var du köpt din tröja, for real alltså. De vill bara veta om du kommer köpa en till.