Oh, grow up

Jag är jätteavundsjuk på alla som vet vad de vill bli. Jag är särskilt avundsjuk på dem som ska bli veterinärer eller socialarbetare eller nåt annat. Nåt vanligt och genomförbart och nyttigt. Som de faktiskt vill bli. Jag vill också veta vad jag ska bli och sluta vela och välja fel hela tiden. Folk som "vill jobba med media" däremot har jag inte mycket till övers för. Självklart måste det finnas dem som kan lyckas även inom modell/författar/popstjärnebranschen, men knappast så många som försöker nuförtiden? Jag tror att det är den ökade valfriheten, eller ska jag säga, den enorma valfriheten som gjort oss så villrådiga och oklara idag.

Tänk såhär: för trettio år sedan kunde man inte välja och vraka lika fritt i livet, och det var ingen som sa till den tveksamma tonåringen att hon kunde bli precis vad hon ville, eftersom det inte var sant, lika lite som det är sant idag. Vem som helst kan inte bli vad som helst, det begriper väl varje liten unge, kan tyckas. Men så är det inte idag. Se bara på Idoluttagningarna, där har vi gott om folk som gått på det här tugget om att de kan om de bara vill, och vad händer med dem? Totalsågning vid fotknölarna. Med tårar pärlande i ögonvrårna och en resignerat tjurig underläpp stapplar de ut ur auditionrummet, helt i chock. "Vad hände nu? Jag kunde ju bli vad jag ville? Mamma och pappa sa att jag var duktig, jag förstår inte." Om vi inte anammat den amerikanska modellen med omedelbar framgång och 'du räknas inte om du inte syns på TV', ni vet 'nothing is worth doing if nobody is watching?', så hade förmodligen en stor del av de här hopplösa fallen inte ens tänkt tanken att de skulle kunna bli dyrkade av massorna.

Och for that matter, vilka massor? I Sverige har vi knappast popstjärnor på samma sätt som i USA, eller filmstjärnor. Jag tvivlar starkt på att Persbrandt kan köpa en egen ö i Karibien för sina filminkomster faktiskt. Och en sak som de här framgångshungriga människorna inte verkar förstå, är att det faktiskt krävs arbete för att ligga på topp, och som det verkar krävs det ganska mycket mer arbete än det skulle gjort om de bara struntat i sina fåfänga drömmar och ägnat sig åt nåt de var bra på på riktigt. Låt oss ta tandsköterskor till exempel. Ett utmärkt yrke och inget man ska behöva skämmas för att man blir. Tandsköterskan jobbar kanske mellan 08 och 17 måndag till fredag, sen går hon hem och umgås med sin familj och sina vänner. Artisten jobbar vilka tider som helst och vilka dagar som helst, och är man framgångsrik nog kanske man inte ens hinner träffa sina kära på flera månader i taget. I Sverige alltså. Ska man ha internationell framgång så tvivlar jag på att man hinner med nåt normalt liv whatsoever. Hollywoodstjärnorna verkar ständigt omgivna av tränare, agenter, sminköser, livvakter, fans, stalkers och gud vet allt.

Väx upp och inse att en gräddfil till uppskattning inte existerar för de allra flesta. Väx upp och inse att ett normalt jobb är en fantastisk tillgång och inte nåt man bara behöver 'nöja sig' med. Väx upp och inse att om alla är på TV så finns det ingen kvar som tittar, hur ball är det då att vara där? Väx upp och inse att kändis inte är ett yrke.