Sixteen candles

På torsdag fyller jag år.

Jag har alltid älskat att fylla år, och brukar se fram emot det i flera månader. Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att jag nog är rätt ensam om att betrakta födelsedagar på det viset. Om man inte räknar in små barn, förstås, och eftersom jag inte känner ett enda barn så räknar jag följdaktligen inte in dem. Skit i barna, nu handlar det om mig här!

Hur som helst, så har jag haft planer inför min födelsedag varje år, men alltid lämnats med ett stort sargat sår av besvikelse efteråt, eftersom det visar sig tydligare och tydligare att det endast finns två personer som verkligen, verkligen bryr sig om min dag, som vet att den är speciell för mig och som värdesätter att göra nånting för mig då. Och mamma, förstås, men hon bor inte här så hon ringer och säger grattis istället. Det tycker jag också om.

I år räknar jag med att få högst fyra gratulationer, eventuellt färre.

Ja, jag vältrar mig i min i-landsmisär. Ja, det finns betydligt värre saker att bli upprörd över. Ja. Men det är viktigt för mig. Jag blir ledsen på riktigt. I år har jag gett tyglarna helt till min man, jag vll inte ens tänka på saken, det gör mig bara ledsen. Och nej, det här är inte ett desperat försök till att få fler gratulationer (men vill man så får man förstås, fisförnäm är jag inte).