Självgodheten vet inga gränser
Har de senaste dagarna, eller ja, veckorna, diskuterat ämnet Självgoda Män ganska friskt med intelligenta, stabila och vettiga kvinnliga vänner. För den som är lyckligt ovetande om begreppet Självgoda Män så menar jag alltså följande:
När jag lierar mig med en karl, utan att det är ett förhållande som skapas, utan någon annan typ av relation: KK, vän, span, engångsligg eller what have you, så är jag alltid ärlig från första början. Känner jag att det finns någon potential till känslor, så talar jag om det. Känner jag att det inte finns så talar jag om det. Logiskt, no? Så, hur kommer det sig att jag då ÄNDÅ fått stå ut med att snubben i fråga efter en tids häng börjar bli dålig på att höra av sig, beter sig underligt, svarar svävande och i allmänhet försöker undvika mig? När jag då ställer honom mot väggen så kryper det fram att det är sååå jobbigt att det verkar som att jag är kääär i honom.
Låt oss backa ett par steg nu. Jag har rakryggat talat om att jag inte är kär, och inte kommer bli kär. Jag menar vad jag säger och jag säger vad jag menar ('cos those two are not the same). Killen tycker det är asbra. Efter ett tag börjar det Mystiska Beteendet komma och sedan den här ÅmenDuärJuKÄRIMig-harangen. What. The fuck? Missar jag någon väsentlig del i kedjan här, eller? Hur har han kommit fram till denna slutsats egentligen?
De flesta har inga som helst belägg för dessa anklagelser, vilket gör det synnerligen svårt att avfärda dem. De bara VET. Åh, come on, det är ju brudar som ska ha intuition, remember? Men en del hävdar att det ligger i beteendet, att de observerat att jag beter mig som att jag har känslor för dem. Något som givetvis är a load of crock. Sanningen är att de har varit så nervösa för att jag ska utveckla känslor för dem att de därigenom "sett" saker i mitt beteende som finns där bara i deras föreställningsvärld. Som Anders Glenmark som ser blommor i hennes hår fast de inte är där. Clearly nuts och inbillningssjuk. En annan sanning är förmodligen att det är hos killen i fråga som de potentiella känslorna ligger och lurar, och så skrämmer han upp sig själv med dem så till den milda grad att han börjar bete sig som ett vandrande sanatorium och så ledsnar jag på hans störda beteende, så jag sågar av honom istället. På så vis slipper han ta tag i det som egentligen stör honom samt slipper konfrontera mig med sitt La-la-land av villfarelser. Praktiskt. Men väldigt irriterande, för att inte tala om onödigt.
Och kontentan av allt detta är att det är så satans självgott att gå och tro att alla kvännor kärar ned sig i en, bara för att man vill ha deras kropp eller kanske bara deras sällskap. Varför allt detta känlsotjafs, I don't get it! Sluta vara så självgoda, FFS! Eller för att citera min vän Marre: "JAG SKULLE HELLRE DÖ ÄN VARA IHOP MED DIG DIN TÖNT!" Wisely spoken. :D
Det jag grunnar på nu är, om det är männen som är självgoda helt utan fog, eller om det är så att det finns en massa tjejer där ute som kärar ner sig i kreti och pleti och dessutom inte säger vad de menar eller menar vad de säger? Var ligger problemet från början, egentligen? Who's to blame? Tell meeeee, and they shall suffer the tortures of the damned, sir. The tortures of the damned.
När jag lierar mig med en karl, utan att det är ett förhållande som skapas, utan någon annan typ av relation: KK, vän, span, engångsligg eller what have you, så är jag alltid ärlig från första början. Känner jag att det finns någon potential till känslor, så talar jag om det. Känner jag att det inte finns så talar jag om det. Logiskt, no? Så, hur kommer det sig att jag då ÄNDÅ fått stå ut med att snubben i fråga efter en tids häng börjar bli dålig på att höra av sig, beter sig underligt, svarar svävande och i allmänhet försöker undvika mig? När jag då ställer honom mot väggen så kryper det fram att det är sååå jobbigt att det verkar som att jag är kääär i honom.
Låt oss backa ett par steg nu. Jag har rakryggat talat om att jag inte är kär, och inte kommer bli kär. Jag menar vad jag säger och jag säger vad jag menar ('cos those two are not the same). Killen tycker det är asbra. Efter ett tag börjar det Mystiska Beteendet komma och sedan den här ÅmenDuärJuKÄRIMig-harangen. What. The fuck? Missar jag någon väsentlig del i kedjan här, eller? Hur har han kommit fram till denna slutsats egentligen?
De flesta har inga som helst belägg för dessa anklagelser, vilket gör det synnerligen svårt att avfärda dem. De bara VET. Åh, come on, det är ju brudar som ska ha intuition, remember? Men en del hävdar att det ligger i beteendet, att de observerat att jag beter mig som att jag har känslor för dem. Något som givetvis är a load of crock. Sanningen är att de har varit så nervösa för att jag ska utveckla känslor för dem att de därigenom "sett" saker i mitt beteende som finns där bara i deras föreställningsvärld. Som Anders Glenmark som ser blommor i hennes hår fast de inte är där. Clearly nuts och inbillningssjuk. En annan sanning är förmodligen att det är hos killen i fråga som de potentiella känslorna ligger och lurar, och så skrämmer han upp sig själv med dem så till den milda grad att han börjar bete sig som ett vandrande sanatorium och så ledsnar jag på hans störda beteende, så jag sågar av honom istället. På så vis slipper han ta tag i det som egentligen stör honom samt slipper konfrontera mig med sitt La-la-land av villfarelser. Praktiskt. Men väldigt irriterande, för att inte tala om onödigt.
Och kontentan av allt detta är att det är så satans självgott att gå och tro att alla kvännor kärar ned sig i en, bara för att man vill ha deras kropp eller kanske bara deras sällskap. Varför allt detta känlsotjafs, I don't get it! Sluta vara så självgoda, FFS! Eller för att citera min vän Marre: "JAG SKULLE HELLRE DÖ ÄN VARA IHOP MED DIG DIN TÖNT!" Wisely spoken. :D
Det jag grunnar på nu är, om det är männen som är självgoda helt utan fog, eller om det är så att det finns en massa tjejer där ute som kärar ner sig i kreti och pleti och dessutom inte säger vad de menar eller menar vad de säger? Var ligger problemet från början, egentligen? Who's to blame? Tell meeeee, and they shall suffer the tortures of the damned, sir. The tortures of the damned.
// Anna Nio kl 11.4.08
9 Åsikter
De blandar ihop åtrå med känslor. Knulla med älska, osv. Sluta ragga småpojkar Anna! Gå efter mer erfarna män! :D:D:D
Iaf de som vet vad de vill och skiter i vad du eventuellt känner. Så länge de bara vill knulla är du safe från trams.
Jag tror nog att det finns rätt så många tjejer som har en del skuld i att killar agerar så som du beskriver. Tjejer som ÄR kära i killen dom dejtar, är vän eller KK med men påstår att dom inte är det, för att inte "skrämma bort" killen i fråga. Har sett det beteendet hos vänner några gånger...
ja jag tror det är massa tjejer som kör med den grejen att dom säger att dom inte e kära men är det ändå men vill hålla kvar killen och beter sig som ett våp och till slut blir det drama, eller så är killen bara jävligt rädd för o såra folk och därav blir lite paranoid, eller så är många killar rätt självgoda tyvärr, eller så tror dom inte på att det faktiskt finns tjejer som bara vill knulla för att dom gillar det och klarar sig fint själva utöver det :D
Tja, jag har ju berättat om mina två lägen, antingen är jag guds gåva till kvinnan, eller så är jag en vandrande leprakoloni! Haha! :D
Hagge: Haha, "mogna män" kan vara PRECIS lika dumma i huvudet, om inte värre, för de har haft fler år på sig att utveckla paranoia. :D
Maddepladder och Linda: Men goddamnit! De här brudarna skuldbelägger ju mig, som är helt oskyldig i detta rävspel! Tell them to stop! :D
Linda, jag tror du har rätt i att de inte tror att det finns tjejer som kan vara likadana också! Gud förbjude att det kan finnas likheter mellan kvinnor och män liksom, OH MY GOOOOD! :P
Erik: Kanske är det för att det är säkrast att välja ytterligheter, så att den andra parten inte får för sig några dumheter? Eller så umgås du med såna där dumvåp som säger en sak men menar en annan, åååh, jag blir så ARG!
Karlar är dumma i huvudet, det har vi ju redan konstaterat :D
Men ja, jag tror väldigt många tjejer håller på och larvar sig och tror att man är ihop bara för att man knullat och sånt, det kan nog sätta sina spår hos de flesta. Så det ligger nog mycket skuld hos korkade brudar också.
Men man tycker ju att de borde fatta att man inte är sån om man säger som det är.. men det är väl för mkt begärt kanske.
Som jag sa förut, jag vet inte hur många gånger jag varit tvungen att verkligen ingående förklara att jag bara var intresserad av kuk men ÄNDÅ har idiotjävlarna trott att jag varit kär :D
Nej, tacka vet jag oss självförnekande män istället! ;P
Frågan är väl varför folk inte inser att de flesta får känslor av att kyssas, ha sex och umgås oavsett om de vill erkänna det eller ej. Och det blir problem. Ha bara sex men ungås inte på andra sätt så löser det sig. Eller umgås på andra sätt men ha inte sex. Jag vet inte hur det är rent allmänt men av de jag känner som haft detta problem är det mest killar som kärat ner sig i tjejer och sedan blivit ledsna när de inte vill ha mer än deras uppmärksamhet och i bland ville de inte ens ha det :P haha Kvinnor är precis likadana som män på alla punkter när det gäller känslor,sex etc.. så det så ;)
Marre: MÄN!!! :D
Johannes: Eeeh, hjälp, vad menar du nu? :O
Evildoer: Jadu, jag utgår ju från hur jag själv fungerar, och jag märker i princip omgående om det finns något mer än bara åtrå som lurar under ytan hos mig själv. Och gör det det, så talar jag om det för vederbörande så tidigt som möjligt, för att stämma av med hur den andra parten har det. Känner jag inget sånt så talar jag om det istället.
Att bara ha sex utan umgänge alls funkar i princip inte för min del, då det som gör mig intresserad av att ens ta i en annan människa är just deras personlighet. Jag kan acceptera att det händer att man blir kär i såna situationer, men det som stör mig är detta att tillskriva känslor på den ANDRA parten, alltså mig, när jag varit ärlig med hur jag känner. Eller snarare, INTE känner. Det är det som gör mig arg!
Skicka en kommentar
<< Home