Mer om kändisfenomenet
Apropå kändisfixeringen i samhället så tror jag att anledningen att vi frossar i deras privatliv är för att de blivit avmystifierade, jämfört med stjärnorna på 20-50-talet, och för att pressen att bli känd är så stor just nu.
Alla vill bli kända och är därför avundsjuka på dem som redan är där. Alltså letar vi upp så mycket fel vi kan hos dem. Som med den populära tjejen i klassen, hur mycket rykten gick det inte om henne bakom hennes rygg, baserat på avundsjuka i många av fallen? Och varför var just hon så populär? För att hon var snygg och hade karisma, förmodligen. Men något avsevärt bra gjorde hon i de flesta fall inte. Om inte så många var så intresserade av att bli en ny Posh eller Jordan, det vill säga, känd utan talang, så skulle inte intresset för den typen av kändisar vara så stort.
Vad jag inte begriper är varför någon skulle vilja bli som någon av Big Brother-personerna eller liknande patetiska ursäkter till människor. Förmodligen är det längtan efter att bli uppskattad som gör att vi vänder oss till så konstiga instanser för att få utlopp för detta.
Men tror dagens ungdom (för det är mest dem jag är orolig för) inte att de kan få denna uppskattning av en chef och kollegor eller kunder på vilket jobb som helst? Kanske från sin egen familj och sina vänner? Duger inte det, eller ser de det bara inte för alla blinkande ljus och kamerablixtar? Är det inte bättre med kärlek och omtanke från folk som känner en åtminstonde någorlunda, än från en helt okänd skara skrikande tonårsbrudar? Eller är jag helt omodern nu?
Alla vill bli kända och är därför avundsjuka på dem som redan är där. Alltså letar vi upp så mycket fel vi kan hos dem. Som med den populära tjejen i klassen, hur mycket rykten gick det inte om henne bakom hennes rygg, baserat på avundsjuka i många av fallen? Och varför var just hon så populär? För att hon var snygg och hade karisma, förmodligen. Men något avsevärt bra gjorde hon i de flesta fall inte. Om inte så många var så intresserade av att bli en ny Posh eller Jordan, det vill säga, känd utan talang, så skulle inte intresset för den typen av kändisar vara så stort.
Vad jag inte begriper är varför någon skulle vilja bli som någon av Big Brother-personerna eller liknande patetiska ursäkter till människor. Förmodligen är det längtan efter att bli uppskattad som gör att vi vänder oss till så konstiga instanser för att få utlopp för detta.
Men tror dagens ungdom (för det är mest dem jag är orolig för) inte att de kan få denna uppskattning av en chef och kollegor eller kunder på vilket jobb som helst? Kanske från sin egen familj och sina vänner? Duger inte det, eller ser de det bara inte för alla blinkande ljus och kamerablixtar? Är det inte bättre med kärlek och omtanke från folk som känner en åtminstonde någorlunda, än från en helt okänd skara skrikande tonårsbrudar? Eller är jag helt omodern nu?
Etiketter: Samtiden
// Anna Nio kl 14.11.06
2 Åsikter
Nåt du glömt här är alla småkillar(små och små, de kan säkert vara upp till 20) som vill bli världskända på att jaga en liten boll och försöka få in den mellan en ram av stolpar, det tycker jag är ungefär lika meningsfullt som Posh, Paris osv.
Som vanlig jobbande människa är man ju inte i närheten av den uppmärksamheten en kändis får. Inte ens om du är skitduktigt och räddar miljontals människor med nån vetenskaplig upptäckt kommer du få i närheten av det kändisskap som pseudo-kändisarna. Möjligtvis om du fick nobelpriset då, men det kommer knappast sitta paparazzis i buskarna utanför ditt hus..
Slutsats, fel saker premieras och värdesätts.
(Obs, kolla mitt namn ;))
Hm, jo visserligen, men jag tycker ändå att den som vill bli sportproffs av något slag är bättre än den som bara vill bli känd på något luddigt vis, helst genom att göra så lite som möjligt. Men visst, du har helt rätt i att man uppmärksammar och belönar helt fel saker. Nobelpristagarna till exempel, hur många har koll på vad det är de sysslar med egentligen?
Whee-oo, en ny blogg! :D
Skicka en kommentar
<< Home