Kung Bore

Allvarligt talat, hörrni, hur länge kommer vintern att hålla oss i sitt järngrepp egentligen? Varje dag när jag drar undan gardinerna och vinklar upp persiennerna håller jag andan ett kort ögonblick av hopp, hopp inför att se att snön minskat, att det syns lite gräs nånstans, att isen faller från taket, vattendroppar från smältande tappar, fågelsång. ANYTHING, förutom det eviga, tjocka, vita täcke som omsluter hela min befintliga värld just nu.
I never signed up for this, det får inte vara såhär evigt vintrigt. Jag klarar inte mer vinter, jag tror att jag kommer försvinna in i en psykos av palmer och solsken om det inte blir nån förändring snart.

Det känns som att sitta fast i en snöglob, ibland skakar nån om den och då faller mer snö. Men de hör aldrig människorna inne kulan skrika i panik och svära ilsket över deras tilltag. För inget ljud kommer ut från snökulan. De, utsidemänniskorna, ser bara det vackra, vita som faller och landar mjukt, tyst, på marken inne i kulan. De slipper känna kylan, slipper halka omkring på hårt packad snö, som frusit till is, och sedan täckts med ett löst lager snö som lurar en att potentiellt bryta både lårbenshals och nacke i ett svep. De slipper hänga upp jeansen på tork när de kommit in igen, för att de blivit helt våta nedtill, och på grund av denna väta och ökade tyngd, trampats ned under skosulorna. De slipper stampa av sig snö på redan genomdränkta dörrmattor, som squishar och bubblar upp den smälta kölden från dagens alla forna skostampare genom sina fibrer, innanför butiksdörrar och portar. De behöver inte femhundra lager kläder så snart de har behov av att sticka ut näsan utanför sina hem, de känner inte hur deras ansikten blir iskalla och avdomnade utomhus, och sedan illröda och stickande inomhus.

Nej, nu får det fan vara bra. Jag sätter ned foten, jag slår näven i bordet, jag sätter mig upp mot överheten. Till ingen nytta. Jag hatar att det inte går att påverka vädret.
Jag minns en gång för länge sen (då jag fyllde fyyra ååår), på Arvikafestivalen, då regnet forsade ned, som det allt som oftast tenderar att göra under just denna festival. Det regnade och regnade, det regnade så mycket att fukten började leta sig in genom tältduken. Marken var inte mark längre, den var sörja och lera. Och ändå fortsatte det regna. Jag använde all min viljestyrka och pondus för att förmå regnet att sluta upp, men det hjälpte inte. Inte ett dugg.

Vädret är en allsmäktig gud, och en ondskefull sådan också.
Jävla väder.