Fuckin' weirdo transvestite

Åhå, jag har blivit utsedd av sockerpärlan Fia att berätta för er exakt hur konstig jag är. Jag har gjort samma sak förut, men då var det bara sex ting som skulle förtäljas. Nu är babylyckan total och de konstiga sakerna har blivit sju (Se alla bilder i senaste Se & Hör!). Jag ger det ett försök att komma på sju nya konstigheter om mig själv då. Mycket nöje.

#1. På alla arbetsplatser jag haft vill jag äta lunch själv. Jag tar lunch så sent som möjligt för att i största mån garantera att det är tomt i lunchrummet, så jag får sitta där med min bok och min mat, i lugn och ro, utan tjattrande kollegor som jag ändå inte tycker om. Folk har mycket svårt att acceptera detta anticsociala beteende, och gör sitt bästa för att störa mig i min heliga lunch-ensam-tid. Ibland har jag varit tvungen att be dem vara tysta för att de stört mig så. Åh, vad detta provocerar folk, människans flockdjursmentalitet blir hotad av avvikare och enstöringar antar jag.

#2. Jag har aldrig provat droger. Eller, narkotika, skulle jag kanske säga. Jag fick morfin efter en operation när jag var femton, men det räknas inte eftersom det var mot smärta och inte självvalt. Jag har helt enkelt inget intresse av knark. Det är bara när jag ser på "Fear and Loathing in Las Vegas" eller "A Clockwork Orange" som jag kan känna att jag verkligen undrar hur det känns. Kanske jag provar om jag får en obotlig sjukdom som kommer gör att jag faller ned död inom ett år. Då är ju ändå allt fucked, so why not? Men annars, nej.

#3. Det tar mig ungefär fem minuter att uppskatta någons klädstil (och -storlek). Oftast synnerligen on point, också. Ibland händer det när jag är på stan att jag ser nånting som är så perfekt någon vän eller bekant att jag önskar jag hade råd att köpa det åt personen för att se om jag har rätt eller inte. Gör det här mig till en potentiellt perfekt personal shopper, månne?

#4: Jag har ett ofrivilligt, sinnessjukt bra minne för audio- och visuella ting. Filmrepliker, låttexter, snuttar ur tv-program, specifika foton, tidningsuppslag och liknande - det fastnar som insekter i kåda. Varför minns jag namnen på one hit wonder-artister från 90-talet (för att jag ser deras namn i vissa typsnitt i massor av tidningsuppslag)? Varför kommer jag ihåg totalt obskyra repliker från bortglömda filmer (för att något i bildkompositionen eller röstläget sticker ut)? Furthermore, varför kommer jag INTE ihåg vad jag läser i böcker, artiklar och liknande? Likaså fastnar ofta inte det som mina vänner, arbetsgivare, instruktörer och dylikt säger till mig, eftersom det inte sägs lika utstuderat som i en film eller en låt. Mitt textbaserade minne är totalt värdelöst.

#5: Jag kan verkligen inte vara oärlig när nån frågar hur jag mår eller hur läget är, trots att jag vet att det bara är en artighetsfloskel som man inte menar något med i 99% av fallen då frågorna ställs. Jag vet inte själv varför jag måste säga sanningen, och jag har försökt att svara som alla andra: "Jo tack, bra!". Men det GÅR inte. Jag säger som det är, på gott och ont.

#6: Jag tycker inte om jordgubbar, kaffe eller thé. Det är tydligen skitkonstigt. Smultron är gott, jordgubbsglass är gott, men inte jordgubben i sig. Och kaffe smakar ju päck även om man dränker det i mjölk och annat tokigt. Thé är likadant, spelar ingen roll vilken smak det är eller om det serveras med eller utan mjölk, honung, citron eller GULD. Det är helt enkelt inte gott. What to do? :D

#7: Om jag är i badrummet och det är mörkt, så kan jag inte titta i spegeln. KAN INTE. Jag är övertygad om att det kommer stå nån bakom mig, gärna Sadako eller någon annan skitnasty japansk skräck-figur. Jag kan bli nästintill paralyserad av rädsla inför denna tanke, så jag tvättar händerna så fort jag an och kutar sen tillbaka till sovrummet och undrar varför i helvete jag inte bara tände lampan. Heller ljusonda ögon än bultande skräckfilmshjärta för fan.