Mina läsvanor

Hittade en lista om läsning hos Sanna och lånade den, likt en biblioteksbok (such poetry, wow).

Hur många böcker läser du på ett år?
Det varierar, beroende på hur hektiskt mitt år är, antar jag. Snittar nog på 1-2 böcker per månad, så om vi säger ett genomsnitt på 18 böcker per år, kanske?

Hur många böcker lyssnar du på i månaden, som ljudbok?
Noll. Har inget som helst intresse för ljudböcker då jag inte kan fokusera på ljud utan att också ha ackompanjerande bild. Eller så måste jag sysselsätta mig med nånting fysiskt medan jag lyssnar, vilket i sin tur gör att jag inte kan fokusera på vad jag hör. Lyssnar t.e.x. bara på poddar när jag diskar eller lagar mat, för att det är precis lagom fokuskrävande för att jag också ska kunna höra på vad som sägs.

Var får du tag i dina böcker?
90% på Myrorna eller annan second hand-butik, 5% på loppis eller bokbord, 5% i gåvor på högtidsdagar. Har alltså till största delen begagnade böcker.

Hur håller du koll på de böcker du har läst?
Goodreads, annars vore jag helt förlorad.

Inbunden eller pocket?
Alltid pocket, aldrig inbunden (om jag får välja). Inbundna böcker är så otympliga och tunga.

Vilken genre läser du oftast?
Old peculiar, alltså böcker med viss historisk förankring men som också har ett element av övernaturlighet eller mystik i sig. Annars läser jag hejvilt blandat, men i stort sett aldrig deckare och definitivt aldrig romance eller så kallad chick lit.

Att läsa högt, vad tycker du om att göra det?
Gör det aldrig (vem ska jag läsa för?) men tänker att det vore mysigt att läsa högt för ens egna ungar, t.ex. Jag är jävligt bra på att hitta på olika röster, så det är en talang som är sorgligt underutnyttjad i nuläget.

Har du någon särskild strategi för att läsa mer?
Att inte välja kassa böcker, kanske, och att inte fortsätta läsa böcker som bara gör en arg och uppgiven.

Avslutar du böcker halvvägs?
Ja, se ovan. Om jag bara inte känner lust att läsa i dem så är det ju ingen poäng att fortsätta traggla. Livet är för kort för dåliga böcker.

Hur håller du reda på var i boken du befinner dig?
Bokmärke. Har en hel drös bokmärken och det är alltid en grej jag köper på resor; praktiskt, billigt, ett fint minne och lätt att ta med sig hem. Dagens tips till andra res-sugna bokälskare. Skulle aldrig lämna boken uppslagen eller vika hundöron, det känns vanhelgande mot boken på nåt sätt.

Hur kommer du ihåg favoritpartier i en bok?
Det gör jag inte. Möjligen undantaget om det är en bok jag läst så många gånger att det vore konstigt att inte minnas vissa delar (som Ture Sventon-böckerna, totalt genialiska berättelser).

Vilka böcker är de bästa du har läst på länge?
"Gone Girl" av Gillian Flynn, "The Stand" av Stephen King och "Under the Dome" också av Stephen King.

Vilka är dina favoritförfattare?
Stephen King (could you guess?), Åke Holmberg, James Clavell. Inga kvinnor, fyfan vad surt - det måste jag försöka göra nåt åt!

Bokåret 2017

Jahaja, då hann det gå ett helt jävla år sen jag fick tummen ur och skrev nånting här sist. Och så väljer jag att återkomma med... exakt samma sak igen. Fast med de böcker jag läst under 2017 istället för 2016, förstås (nån måtta får det ju ändå vara).

Förra året läste jag alltså inte en enda bok som jag ansåg var en fullpoängare, och i år har jag inte lyckats mycket bättre: EN bok fick mig att hetsläsa och var helt omöjlig att lägga ifrån sig. En enda. Men det är ändå 100% bättre än 2016 - det gäller att se the bright side i alltings jävlighet, va? 

2017 har jag tydligen bara läst ca 13 titlar också, med ytterligare en påbörjad nu i december. Det känns helt obegripligt, låg jag under en sten under ett par månader i år, eller vad hände? Låt mig tänka nu: examensarbete och avslutning i min yrkesutbildning, planera och genomföra en klassresa till Florens, rensa ut gamla lägenheten, flytta till nytt boende, röja upp och rensa ut min makes farfars hus som han bott i sedan 60-talet, planera vårt bröllop och gifta oss, leta upp och köpa massor med nya möbler och prylar, starta eget företag... Japp, jag tror jag listat ut varför min läsnivå dippat så mycket i år jämfört med året innan.

Bästa boken jag läste i år
"Gone Girl" - Gillian Flynn (5/5). Så sinnessjukt välskriven och äckligt spännande bok. Vill inte gå in på detaljer här (ifall det mot förmodan skulle vara nån som faktiskt läser detta), men det här är inte en förutsägbar bok. No way.

Svårast att lägga ifrån sig
"Gone Girl" igen. Sträckläste många partier, vid många olika tillfällen. Boken rekommenderas varmt, ifall det inte redan var kristallklart.

Sämsta boken jag läste i år
"Ringaren i Notre Dame" - Victor Hugo (1/5). Men ärligt, vad är detta för skit? Varför är det här en klassiker? Hur kan Disney ha gjort en gullig och glad film på den här härjade och sorgliga berättelsen? Fick ständigt återkommande feministklåda över hela kroppen av hur erbarmligt kvinnorna porträtteras, och hur de behandlas av männen i boken. Totalt ovärd piece of crap till bok. Och - MAJOR SPOILER ALERT - efter allt jamsande och flängande över att rädda Esmeraldas liv, så dör människan ändå? For reals?!

Sorgligaste boken jag läste i år
Precis som förra året så har jag tydligen inte läst nånting som öppnat mina tårkanaler i år heller.

Roligaste boken jag läste i år
Hm. Ingenting som var rakt upp och ned roligt through and through, men det fanns tillfällen i "Farmor och Vår Herre" av Hjalmar Bergman (3/5), som jag skrattade gott åt. Som helhet var boken tyvärr bara sådär, dock.

Längsta boken jag läste i år
Om nuvarande bok räknas så är det helt klart den: "The Stand" av Stephen King på 1421 sidor. Bibeltunna blad som jag råkar bläddra två på en gång av ganska ofta. Annars skulle jag tro att omläsningen av "The Dark Tower" (3/5 - sista titeln av sju volymer, tyvärr även den solklart sämsta i serien), även denna av Stephen King, varit den längsta som jag hunnit läsa ut under året: 1050 sidor klockar den in på.

Kortaste boken jag läste i år
Jag gissar på "Ringaren i Notre Dame" som lyckligtvis bara varade i 224 sidor.

Största besvikelsen
Det är jämnt lopp mellan "The Ladies of Grace Adieu" - Susanna Clarke (2/5) och "Boxer, Beetle" - Ned Beuman (2/5). Eftersom jag verkligen älskade "Jonathan Strange & Mr Norrell" (5/5) av Clarke hade jag verkligen hoppats på mer av denna novellsamling. Men ett stort problem är förstås att jag hatar noveller; vad är poängen med att skriva berättelser som antingen knappt hinner börja innan de tar slut, eller som precis börjar bli intressanta, och sen tar slut? Känns även trist att hon inte verkar kunna skriva om annat än magi i England på 1800-talet, även i samtliga av sina noveller. Gällande Beuman så vill jag istället rekommendera "The Teleportation Accident" (4/5), och, även om den inte alls var lika bra som den nyss nämnda, även "Glow" (3/5), vilken jag läste i år. Men "Boxer, Beetle" som var något av ett genombrott för Beuman, och som allmänt har goda vitsord, tyckte jag dessvärre inte alls om.

Största överraskningen
Att Selma Lagerlöfs böcker var så pass öhm, ruggiga. Fördomsfullt trodde jag att en kvinnlig författare från tidigt 1900-tal skulle skriva mildare böcker. Men det var ganska underbart att den känslan kom på skam.

Mest lästa författare
Beroende på om påbörjade titlar ska räknas in eller ej så kan det vara Stephen King som tar hem, eh, titeln i år igen, med tre volymer, varav två var omläsningar och en är den bok jag just nu läser. Fast om man ska vara teknisk så får jag säga att det är dött lopp mellan King och Selma Lagerlöf, eftersom jag läste en volym som innehöll både "Körkarlen" och "Bannlyst" (3/5), trots att de bägge berättelserna inte har nånting med varandra att göra.

Antal kvinnliga författare
4 stycken, klart bättre än förra året, men fortfarande inget vidare om man jämför med hur många manliga författare jag verkar läsa.

Antal manliga författare
8 stycken - färre än sist, men fortfarande way more än kvinnorna.

Antal böcker på svenska
4 stycken.

Antal böcker på engelska
9 stycken.

Antal böcker jag läste om i år
Jag tror det bör ha varit två stycken, de sista två delarna i Stephen Kings Dark Tower-serie.

Antal böcker i översättning
Två, översatta från engelskan respektive franskan. Den engelska anser jag dessutom vara en fint, då jag hade köpt en översatt Kazuo Ishiguro-bok ("Begravd Jätte", 2/5) på en bokmässa för nåt år sen i tron att karln förstås skrev på japanska i original, men så visar det sig att han bott i England sedan barnsben!

Bokåret 2016

Sanna har listat sitt läsår (inte ett sånt som man genomlider i skolan alltså) i statistisk form, och eftersom jag älskar att läsa, att sammanställa, och att göra listor så måste jag ju låna konceptet. Jag har dessutom lagt till några poster på eget bevåg, I'm so cray!

Så, det här är vad jag har läst under 2016, t.o.m. den sjunde december i alla fall. Tyvärr inte en enda fullpoängare, och jag råkade dessutom ut för tre, kanske fyra, böcker som jag bara fick ge upp om att kunna läsa klart. Om man räknar in omläsningar så tror jag att jag landar på cirka 27 titlar.

Bästa boken jag läste i år
"Altered Carbon" - Richard K Morgan (4,5/5). Sci-fi som är så jävla välskriven att man verkligen ser hur allting utspelas framför sig, fast det handlar om en massa hittepå som inte ens finns på riktigt. Som gjord för ett ösigt, men genomtänkt, sci-fi action/drama. Jag är absolut inte en sci-fi buff på något sätt, men den här boken var omöjlig att inte fascineras av. Är inte precis ledsen över att det finns två uppföljare också, om vi säger så.

Svårast att lägga ifrån sig
"Under the Dome" - Stephen King (4,5/5). Okej, bara lite till. Hm, och lite till då. Ett kapitel till hinner jag väl? Klockan är ju bara... eh, 02.04... Ungefär så funkar King's sidvändar-tegelsten (1074 sidor); man känner aldrig att man kan lägga den ifrån sig eftersom det hela tiden händer saker, och historien innefattar så oerhört många karaktärer dessutom. Men eftersom Stephen King är en jävligt skillad författare så känns det aldrig rörigt ändå. Det finns även en tv-serie, men utan att ha sett den har jag lyckats ta reda på att tv-gubbarna tagit sig enorma friheter med både story och karaktärer. Så undvik detta om du även är intresserad av boken. Och det borde du vara.

Sämsta boken jag läste i år
"The Castle in the Forest" - Norman Mailer (0/5). Det här är en av de tre böcker som jag gav upp om att läsa klart. Det gick inte att läsa vidare, eftersom Mailer endast verkar vilja vältra sig i perversioner och snusk. Alltså, verkligen non stop. Jag är inte pryd, men jag vill ha en fungerade story, en som inte innehåller sex, bajs, otrohet, våldsporr, kroppsvätskor eller diverse böjningar på VARENDA SIDA. Jävla skräp.

Sorgligaste boken jag läste i år
Hm. Jag läste faktiskt inget som var särskilt sorgligt i år. Bummer.

Roligaste boken jag läste i år
"Killarna på Jungfrugatan" - Kar De Mumma (3/5). Inte för att den var lika rolig som "Sigge Nilsson och Jag", men för att den ändå var kul att läsa, och för att jag uppenbarligen inte läste någon mer bok som var rolig i år. Major bummer.

Längsta boken jag läste i år
"Under the Dome" - Stephen King, 1074 sidor, som sagt.

Kortaste boken jag läste i år
"Regler för Löjligt Uppförande" - Emil Hakl, 84 sidor (2/5).

Största besvikelsen
"Go Set a Watchman" - Harper Lee (1/5 hittills). Jag kämpar mig just nu igenom denna sent omsider utkomna uppföljare till en av världens bästa böcker, "To Kill a Mockingbird", och förstår ingenting. Dels på sättet där man inte kan begripa hur någon som skrivit nåt så fantastiskt kan sticka en litterär kniv i ryggen på en såhär, genom att skriva nåt så svamligt och tråkigt, och dels på sättet att jag ganska ofta bokstavligen inte förstår vad som sägs eller sker i boken. Så djupt besviken på denna titel att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Största överraskningen
"Snow Crash" - Neal Stephenson (3,5/5). Övervägde faktiskt att lägga ned den här boken efter de första kapitlen, eftersom jag kände att daterad cyberpunk inte riktigt är min kopp té, men jag tyckte ändå inte att det var dåligt, så jag fortsatte ett tag till. Jag skulle inte påstå att det här är något mästerverk, men jag är väldigt glad att jag ändå läste vidare. Det visade sig nämligen vara en riktigt underhållande, och på sitt bisarra vis, ganska spännande bok ändå.

Mest lästa författare
Stephen King, 7 titlar.

Antal kvinnliga författare
2. WTF, två stackars damer bara? Skärpning!

Antal manliga författare
Cirka 17.

Antal böcker på svenska
7.

Antal böcker på engelska
Runt 20.

Antal böcker jag läste om i år
Ungefär 5.

Antal böcker i översättning
5, översatta till svenska från japanska, franska, och tjeckiska. Det här betyder att jag läst endast 2 böcker som skrivits av svenska författare, varav en av dem var en omläsning. Jag är tydligen inte sådär jätteintresserad av inhemsk, litterär produktion, precis som jag inte ger mycket för svensk film heller. Sverige är ett tråkigt land för kreativitet, helt enkelt.

En liten lista

Jamen hej, det var ju inte direkt igår.

Jag har tänkt att jag ska ringa dig, bloggen, men det blir liksom inte av. Det är verkligen inte du, det är jag. Helt klart. Jag har bara inte orkat. Förlåt, bloggen. Jag tycker ju om dig egentligen, you've always been good to me, liksom. Men ändå.

Jag tvivlar på att detta inlägg innebär en stadig kontakt igen, men man vet aldrig. Vi ses ju nu i alla fall; alltid något. Väl?

Vi kör en enkel och oseriös liten lista nu i alla fall. Hittad hos Flora.


Hur har din dag varit?
Har inte upplevt så mycket dag ännu, eftersom klockan "bara" är 11. Jag har gått upp, tagit mina mediciner, och slökollar på "Say Yes to the Dress Canada" på TLC medan jag läser bloggar på vilda webben. Man kanske skulle äta frukost? En sak som jag är så himla bra på att glömma bort att göra på lediga dagar.

Vad skulle du ha hetat om du inte fått det namn du har nu?
Fanns aldrig några alternativ till Anna. So much so att när min storebror Erik kom till världen först blev föräldraenheterna lite ställda; det här var ju inte Anna, vafan?

Vilket är ditt största beroende?
Socker, kanske. Vill ha nånting sött i stort sett varje dag, dock inte så mycket per gång - äter typ aldrig upp en hel påse godis på en gång (eller ens på tre gånger). Typiskt dåligt beteende enligt tandkrämsreklamerna, att äta socker ofta. Men gott!

Vad gör du när ingen annan ser?
Petar näsan, pratar med mig själv, håller imaginära konversationer med imaginära personer.

Finns det något helt vanligt en gör som du tycker är ovanligt roligt?
Diska. På riktigt. Jag har så sakteliga kommit till insikten att jag fanimig gillar att diska. Så himla konstigt, men så är det. Älskar också att organisera saker, att bygga Ikeamöbler, och att måla väggar.

Om du skulle bli psykiskt sjuk, vilken sorts sjukdom skulle du drabbas av?
Hm, beroende på hur man ser på saken är jag kanske redan psykiskt sjuk, eftersom jag har ADD. Vet iofs inte om det räknas in där, eftersom det är ett neurologiskt tillstånd. Annars utbrändhet. Har redan varit där och nosat ett par gånger och vill verkligen inte tillbaka.

Vad beställer du på krogen?
Öl - god, god, öl, som brown ales och liknande. Mmm.

Vilken är din största skräck?
Att bli våldtagen. Att min tarmsjukdom ska bli ännu värre. Att få Alzheimers (jag har redan fruktansvärt dåligt minne och är bara 36). Att aldrig nånsin "bli" nånting.

Hur gör man för att ragga på dig?
Hahahahaha. Nej. Det gör man inte.

Vad har du funderat över på sistone?
Oj, wow, så mycket saker (som alltid). Male privilige, framtiden, egenföretagande, hur adelsmän egentligen fick in pengar när det ansågs som en galenskap att de ens skulle tänka på att arbeta, varför föräldrar inte verkar lära sina barn att ta ansvar i små, små vardagssituationer, min egen hälsa, sommarens kommande, hemska ekonomiska situation, och kanske tretusen andra saker.

När skäms du?
När jag gör fel, när jag tänker fel och när jag säger fel. Det kanske låter som att jag skäms jämt, men för mig handlar detta om de situationer då nånting inte kopplar rätt i skallen - det är iaf så det känns - och att saker då kommer ut i fel ordning eller bara inte håller ihop helt. Vet inte riktigt vad som sker just då, men det är ingenting jag tycker särskilt mycket om. Det är inte så att jag väljer att börja i fel ände av en mening eller så, utan det verkar mer som nåt slags tics, typ. Och eftersom det inte direkt känns om nåt jag kan styra över egentligen så borde jag inte skämmas över det, men som de flesta vet är det svårt att  välja att inte skämmas över nåt som man redan skäms över. Om ni fattar hur jag menar?

Vem är den mest kända människa du talat med?
Hmm, Tommy Körberg, kanske, eller Jan Guillou, eller Lasse Holm. Låter som att jag hängt med svenska gubbmaffian här.

Vilket uttryck använder du lite för ofta?
"Jag minns inte riktigt", "hehu", "det är som/påminner mig om…".

Har du någon gång fått en konstig komplimang som varit bra ändå?
En läkare som satte in en CVK (central venkateter) i min hals då jag opererades för min tarmsjukdom då jag var femton sa att jag hade en riktig drömhals. Den var så lätt att operera på. Konstigt, men bra. Har också fått höra av en gammal dejt att jag var som en seriefigur, för att jag såg overkligt het ut.

Vilket är ditt vanligaste vardagsproblem?
Time management. Stress.

Vad gör du när du är ledsen?
Gråter, ömkar mig, gräver ner mig i allt som är dåligt nånsin. Superproduktivt, I know.

Om du bara fick ha på dig en sak för resten av ditt liv, vad skulle det då vara?
Morgonrock. Skönaste plagget.

Har du någon gång slagit någon?
Ja, ett ex - fast jag träffade inte så bra för han värjde sig med armarna. Vilket nog var bra, men i stunden ville jag bara träffa hans jävla ansikte. Kanske ska inflika att det inte direkt var påkallat, och heller inte handlade om några rediga knytnävsslag, utan frustrerade och arga handflatevevningar.

Vad ser du fram emot just nu?
Kvällens b-filmshäng med Mr T, Fia, Peter och Håkan!

LA woman

Jag har nyligen tillbringat två veckor i mina drömmars stad, LA, som var bättre än jag nånsin kunnat drömma om, vilket fick mig att hoppa högt av glädje (se ovanstående foto från Venice beach för bevis). 

Jag fick nya vänner, god mat, massor av nya kläder, tusentals upplevelser, episka mängder lycka och skratt, och framför allt så mycket värme och välkomnande från folket, staden och landet. Har aldrig känt mig så hemma och så rätt, eller så uppskattad, som där. Ville bara lipa på flyget hem, och inte blev det bättre av att Arlanda var insvept i tjock dimma och höll en stadig välkomsttemperatur på fyra grader över nollstrecket heller. Yuck.

Nu lägger jag in alla växlar jag har (och några till) för att komma dit permanent, lagligt och snarast. Håll tummarna!

I hate the kids

För ett tag sen kom jag att tänka på hur enorm skillnad det är på att säga att man hatar barn vs. att man hatar människor, fastän det egentligen inte borde åtskiljas nämnvärt över huvud taget.

Det ena är förkastligt och inte alls okej, medan det andra är socialt accepterat i viss mån och rent av har en viss svårmodig poet-glamour över sig. Om någon säger att de hatar människor (Jag, till exempel, säger det ofta, och menar det. Folk är sämst, människan är ett vidrigt djur, allt vi rör vid förstör vi, et cetera.) är det sällan, eller rent av aldrig beroende på i vilka kretsar man säger det, någon som upprört säger emot. Som står där med brinnande ögon och förmanande pekfinger och säger ifrån på skarpen att så får man inte säga, fy skäms på sig. Det kan rent av mötas med lite grumlig beundran, som att man är så mörk och störd som bara rejectar mankind sådär, wow.

Men om man däremot häver ur sig att man hatar barn, och gör så i fel kretsar för ämnet, då jävlar kan man få en hel lynchmobb av hatiska farsor och morsor på stan över sig. Eller i alla fall morsor, för i ärlighetens namn är det nästan uteslutande kvinnor som reser ragg inför den typen av uttalanden. Visst, en hel del människor reagerar inte alls på det sättet, de bara rycker på axlarna, eller så håller de med. Men allt beror som sagt på när och var man tar upp ämnet. Och inför vilka. Skillnaden är, att det är helt okej att hata folk, så gott som överallt, men det är inte okej att hata barn, och det ganska ofta.

Men varför åtskiljer folk så mycket? Jag hatar folk = Jaha, okej, ja, människan är en hemsk ras, krig och mord och elände, usch. Jag hatar barn = Nämen vad SÄGER du? Barn som är så oskyldiga och underbara! Men alltså, last time I looked så innefattar människor, folk, homo sapiens även barn. Barn är också människor, och om jag hatar föräldrar, grannar, lärare, busschaufförer, bodknoddar, chefer, bankirer, fyllon, dårar och politiker så är det väl fan inte så orimligt att utgå från att jag även hatar deras avkommor? Dessa anti-hat separatister! De försöker ta ifrån barnen deras mänsklighet! Sickna as. :D

Men skämt åsido, visst kan jag förstå att gemene man reagerar surt på ett sånt uttalande, ifall gemene man har egna barn, brorsbarn, eller jobbar på förskola, eller befinner sig i situationer där han eller hon ofta umgås med barn. Frivilligt, more or less, och trivs med det. Men jag tror också att mycket av den här upprördheten är automatisk: man SKA tycka om barn, man SKA inte säga högt att man tycker de är vidriga små monster. Man ska göra som man ska, så blir allt så bra, så bra. Except that's not true. Man kan välja andra åsikter, egna åsikter, även om de går stick i stäv med majoritetstyckandet.

I händelse av att någon surkart sitter där ute och läser detta, och förbereder sig för att sätta dit mig genom att påstå att jag knappast skulle hata barn om jag hade egna, eller kände några barn, så kan jag stoppa dig omedelbart. Jag har gott om vänner som har barn, och jag har träffat många barn i mina dar. Men jag kan inte knyta an till dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, jag vet inte hur mycket de förstår eller hur det är meningen att jag ska kommunicera med någon som bara springar runt i cirklar, leker med plastgubbar, och har en uppfattningsvärld som ryms i min ena handflata. Jag har inget att säga om Barbiedockor, jag vet inte vad jag ska säga angående att Olle på dagis tar Barnets favoritgunga varje dag. I dunno, klipp till Olle? Förmodligen inte rätt sak att säga, men det är just det som är min poäng: jag vet inte vad man kan, får, bör säga till kids, de saknar ju logik, erfarenhet, komplext tänkande!

Men tycker jag att mina vänners barn är äckliga parasiter, då? Nej, det tycker jag inte, eftersom de är individer för mig. Det är likadant med vuxna människor, när jag lär känna nån och denne visar sig vara en hyvens person, eller åtminstonde inte en jävla idiot, så upphör den människan att vara Folk och blir istället en Individ. Från pucko till o'boy i en handvändning! Och för övrigt har jag svårt att knyta an till massor av vuxna människor också, helt enkelt för att vi rör oss i totalt olika världar och har väldigt olika världsåskådning, intressen, och åsikter. Mina erfarenheter har inte Den Vuxne upplevt alls, och vice versa; det som Den Vuxne tycker är intressant och meningsfullt att diskutera tråkar ihjäl mig, medan det jag vill prata om är sånt som Den Vuxne inte förstår sig på, och så vidare.

Folk och Barn är som homogena grupper sånt jag inte står ut med, men Individer som jag fått kontakt med tycker jag om, vare sig de är barn eller fullvuxna. Dock med stark övervikt åt den vuxna skalan, eftersom det för mig fortfarande är så gott som omöjligt att kommunicera givande med ungar. Har de en förnöjsam, knoppande personlighet faller de dock in på min like-lista, och är de äckliga troll i människoförklädnad, gör de det inte. Precis som vilken människa som helst, oavsett ålder, som korsar min väg i livet. Inte svårare än så.

Thursday, I don't care about you

Jag har funderat på det här med veckodagarna. Inte på hur det ibland känns som att varje dag är en metaforisk måndag och inte heller på hur livet ofta känns som en ändlös sträcka av tisdagar, meningslöst hopsatta utan extravagant innehåll eller förändringar.

Okej då, jag får erkänna att jag har tänkt på det också, men det var inte det jag ville dela med mig av just nu.

Det jag har klurat på är namnen på våra veckodagar, deras härstamning och logik. Om vi inte helt ologiskt börjar med måndag, till exempel, vilket sägs vara månens dag. Och det låter ju rimligt rent etymologiskt. Dessutom hade vi i vår skandinaviska mytologi en gud vid namn Måne (eller Máni), som var son till Natt - gudinnan som med olika fäder avlade fram Jord, Dag, samt förstås syskonen Sol och Måne. De bägge syskonen var otroligt vackra, vilket vredgade gudarna så mycket att de bestraffade snyggingarna, och lät dem jagas över himlavalvet av ondsinta vargar. Måne åkte över himlen om natten, och hans syster Sol gjorde detsamma på dagtid. Helt logiskt, ju!

Sen blir det svårare med tisdag. Ti? Tis? Jag minns när Star Wars-filmerna restaurerats (och det petats in onödiga, fula och allmänt förstörande CGI-element i dem, skämmes, George!). Då gick jag och såg alla tre på bio, och min vana trogen sparar jag alltid mina biobiljetter. På biljetten för del V (1980) står det "Rymdinperiet Slår Ti". Kan Star Wars vara sanningen på spåren? Är det Imperiet som wasteat Ti och därför har han fått en dag uppkallad efter sig? Allt detta hände ju faktiskt för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Nä, så gick det nog inte till, men tisdag är fortfarande en mycket märkligt betitlad dag.

I den ursprungliga romerska kalendern - vilken egentligen inte skapades av romarna, utan bara befäste redan allmänt nyttjad och känd kategorisering som härstammar allra minst från Babylonien - hade veckodagarna namn efter den tidens kända planeter: Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus, Saturnus, Solen. Fast att måndag är veckans första dag är en relativt ny tilldragelse, detta fastslogs inte i Sverige förrän 1972. Innan dess var det söndag som fick äran att vara veckostarter (twisted veckostarter), baserat på dåtides kunskaper om himlavalvet och planeternas rörelser, samt att man var så gudfruktig att man ansåg det vettigast att börja varje vecka med att dyrka sin/-a gud/-ar innan man kunde ägna sig åt nåt annat. Och gudadyrkan har sedan väldigt länge gjorts bäst på söndagar, då man fick vara ledig så man kunde underkasta sig gud. Trevligt, där.

Men åter till romarna: här valde man att ägna tisdag åt Mars, som var antikens krigsgud. Rimligt vore väl då, om Tor, den hammarsvingande, åskbringande kraftkarlen hade fått bli förkämpe för all världens tisdagar, men så blev det alltså inte, utan tisdagen gick istället till den i dagsläget betydligt mer okände guden Tyr. Tyr hette på urgermanska Teiwaz, och på svenska Ti. Sedär, tisdag faller äntligen på sin plats!

Men vem var då denne Tyr, som förärats evig recognition genom att ha en veckoligen återkommande dag? Tyr var killen som vågade stoppa handen i Fenrisulvens käft, för att den skulle känna sig säker på att den inte blev lurad (vilket den blev, och då blev den gode Tyr enhänt i ett nafs. Bokstavligt talat.). I övrigt är det mest Tyrs namn som hyser stor relevans. I isländskan betyder nämligen týr gudaväsen, och ordet kan även härledas till bland annat latinets deus och grekiskans dios (vilket även förvanskats till Zeus).

Onsdag då? Jo, det är ju Odens dag, det hör man direkt. Att onsdag för övrigt kallas för lillördag kommer från det äldre uttrycket piglördag, från den tiden då pigan, som inte fick vara ledig på lördagar, istället fick sig en ledig onsdag som kompensation. Torsdag är alldeles uppenbart Tors dag, och dessutom den kväll och påföljande natt då alla former av magi är mest tillämplig, enligt folktro. Festliga fredag fick de fina, fräcka, fruktbara flickorna Frigg och Freja splitta på, kanske mest för att forskare och kulturgubbs världen över inte fullt kan enas om huruvida de tu damerna inte var samma person after all.

Lördag är lögardagen, vilket alltså betyder att det är då man ska ta en dusch, då löga (av fornsvenskans løgha och proto-germanskans laugr, vilket betyder vatten eller vattenfall) är ett gammalt svenskt ord för att bada, tvaga och tvätta sig. En gång i veckan. Mmm, känn fräschheten i historiens vingslag! Intressant är också, att i många andra länder och kulturer är även lördag förknippad med en viss gud (Saturnus) eller religion i allmänhet (många muslimer har lediga lördagar, men arbetar som vanligt på söndagarna, judar håller shabbat om lördagarna, etc.) - men i Skandinavien badar vi istället. :D

Sist kommer söndag, som sägs vara solens dag. Har personligen lite svårt att vränga sön till sol, men vad skulle det annars vara? Sönernas dag, förvisso, men det har jag aldrig nånsin hört talas om. Mer troligt är att det bara är en förändring av språket, och att det ursprungliga namnet på dagen varit betydligt mer korrekt klingande. Wiktionary ger mig rätt i detta, ty där kan man läsa att vår söndag kommer av fornsvenskans sunnudagher, som i sin tur utvecklats från urgermanskans sunnōniz dagaz, vilket härleds ur en förtyskad översättning av latinets dies Solis. Allt detta betyder solens dag, fast på varsitt, gammalt språk. Så nu vet vi. Och, som jag tidigare nämnde, var förstås Sol (eller Sól i isländskan) en underskön gudinna vars lott i livet var att susa över himlavalvet med solen i sin vagn och en arg varg i hasorna. Pepp! Sol kallades även för Sunna eller Sunne, vilket ju faktiskt smälter samman med söndag rätt snyggt. Kära Sunna, som kompensation för att du, olikt Orup som faktiskt väljer att jagas av vargar, tvingas till detta öde så får du en egen dag. Varsågod, slit den med hälsan.

Märkligt är ändå, att söndagen är avsatt till bön och allmänt religionsbjäfsande, men ändå har varje dag, utom lördag, redan en gud anknuten till sig - och söndagen är dessutom Sols dag. Undrar om man fick bannor ifall man nitiskt bad till respektive gud på deras dagar, och enbart tillbad Sol på söndagen - istället för att arbeta i sitt anletes svett sex dagar i veckan och sedan vara helylle-religiös och be för hela guda-arsenalen på söndagen. Eller om man blev lite panikskraj ifall man underlät sig att be extra mycket till Sol om söndagarna, så hon inte skulle känna sig åsidosatt och ta sin jävla sol och dra från stan. Det vore typiskt dåligt att vara utan solen, faktiskt.

Varför kunde man inte hålla sitt bedjande om lördagarna istället, ifall man valde att ägna sig åt koncentrerad religiositet en gång i veckan? Det är ju enda dagen som inte är tjingad av en viss gud. Man kunde väl tvätta fötterna samtidigt som man rabblade böner, jättepraktiskt! :D Men oavsett hur man än gjorde så gjorde man säkert fel i någons ögon - åtminstone tills kristendomen kom och skövlade alla andra trosåskådningar och gjorde "valet" enkelt; be på söndag, till den ende guden. Åh, tack, snälla korstågsriddare, för att vi slapp Bodens Fästning, a.k.a. religionsfrihet och ett eget val. Tss!

Anyway, om vi går igenom en helt vanlig vecka ser det ut som följer: först är det natt då man slaggar, och ut kommer månen. Sen blir allt lite oklart, kanske för att man är nyvaken och sliten efter förra veckans eskapader. Alternativt så har man hämtat sig från helgen redan under måndagen (då man låg och sov) och känner sig därför som en gud på tisdagen. Därefter har huvudet definitivt klarnat tillräckligt för att man ska dyrka allfadern Oden, antingen för att tacka för att man är så badass eller för att ursäkta sig för att man varit ett as (hehu). Denna botgörelse följs av att man kanske går ut och slåss lite dagen därpå, för Tors skull. Nästa dag vill man liggas och fröjdas all day, all night, vilket bara naturligt påbjuder att man på lördagen känner ett trängande behov av tvagning. På veckans sista dag vill man, öh, vara ute i solen. I guess (och be, såklart).

And there you have it, en vecka utredd och förklarad, om än inte fullt logisk alla gånger, men vad kan man egentligen förvänta sig av forna tiders svunna storheter, religiösa förvecklingar och språkliga hopkok? Inte mycket vett, det är då ett som är säkert.

Living in denial

"På julen får man ta från det undre lagret också", säger den glada kvinnan i en halvklassisk reklam för Aladdin choklad (jag kan för övrigt aldrig fatta skillnaden på Aladdin och Paradis, men jag tror den ena enbart härbärgerar ljus choklad medan den andra är en integrerad historia), som gick för många år sen. Som på en given signal moffar då någon sweet toothed ingift slätkingjävel i form av Peter Magnusson åt sig all choklad, till övriga julfirares missnöje.

Och jag fattar det roliga här, det gör jag faktiskt. Men vad jag inte fattar är hur någon, med vett och vilje, kan vara så hård mot sig själv att den känner att den inte KAN äta godiset från det undre lagret innan det första lagret är helt slukat. Jag menar, det är bara choklad, hallå? Och det är dessutom din choklad, du får göra vad fan du vill med den! Antingen har du köpt den själv, eller fått den av någon. Eller kanske snott den, och då kan vi förstås debattera äganderätten till en stulen sak, men det ska vi låta bli, ser ni. Kontentan är att det är DIN choklad. Vill du äta alla Trillingnöt och sen kasta resten? Det går bra. Vill du bjuda bort alltihop till släktingar på julafton och inte smarra en endaste pralin för eget bruk? Gott, gör så. Vill du mosa sönder varenda bit och skapa värdelös konst med klägget? Be my guest (men förvänta dig bara inte att jag ska uppskatta den). Vad du än väljer så behöver du verkligen inte känna att det inte är okej att göra som du vill med din egen, jävla sketna choklad-ask. Skärp dig, mannen!

Likadant som jag känner inför detta bisarra och onödigt strikta förhållande till meningslösa vardagssituationer, känner jag inför de som inte kan sätta ett eget, privat, på inga vis officiellt eller slutgiltigt, högt betyg på en film de just sett och älskat. För att det inte var en seriös film. Vi pratar inte om journalister eller recensenter här, utan om random moviegoer. En människa som gett erkända filmer som till exempel "Gökboet" eller "Sunset Boulevard" en femma - av fem möjliga - i sitt eget sinne, sin privata intressesfär. En människa som sedan sett något i stil med "Easy A" eller varför inte "The Other Guys", och njutit oavbrutet av den filmiska upplevelsen, men av någon anledning failar att erkänna sin ohöljda kärlek via ett symboliskt betyg. Alltså väljer man att säga att man tycker att den larvigare filmen är bra, men att den får en tvåa, kanske en trea, på sin höjd. Fast man skrattade, grät och till fullo dyrkade filmen i fråga. Jag vet inte om jag försov mig när alla fick instruktioner i hur förbjudet det är att gilla olika saker lika mycket, eller när man blev itutad att "Gudfadern" och "Fletch" don't mix, för jag fattar ingenting av detta trams.

Man kan gilla vitt skilda filmer, precis som man kan tycka om helt olika typer av musik. Jag gillar både Ray LaMontagne och E-rotic och Depeche Mode. Bland andra. Därmed inte sagt att alla dessa källor till förnöjelse stimulerar samma känslor inom en. Men de skänker lika mycket lycka, bara i olika former och på olika plan. Vi tar ett extremt exempel: alla krig tar slut och världen lever i fullständig fred. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Exempel två: du får biljetter till den utsålda spelningen med ditt favvoband in the whole wide YEURLD i oväntad present av nån som står dig nära. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Men ändå är detta två olika sorters lycka, är ni med mig här?

Vad jag vill ha sagt med detta är att lycka är lycka. Oavsett hur stor den är eller vilken del av dig den spirar i. Så sluta dumma dig och ät din choklad hur du vill, älska all din musik och njut ända ut i fingerspetsarna av dina bästa filmer.

Whatever floats your boat, vettu.

Skitmusik

Jag tycker om ett väldigt brett spektrum av musik, och brukar kunna hitta några bra låtar inom de flesta musikkluster här i världen. Men det finns ändock en hög genres som jag generellt sett inte uppskattar, en del av dem är så illa att jag rent ut sagt bara inte tål ens blotta tanken på den sortens musik.

Det handlar om musik som per definition tenderar att suga, helt enkelt. Det här tänkte jag dela med mig av till er, så ni sedan vet vad som gäller här i världen sen, och kan känna er säkra och visa, och inte behöver råka ladda hem några pinsamma skräpskivor mer. You can thank me later, väl bekomme.

Country
Med country så menar jag modern country, alltså åt Billy Ray Cyrus-hållet (yesch!), och inte den mer avskalade stilen, åt Johnny Cash-hållet. Eftersom mister Cash är en av mina stora musikfavoriter så vore det bra märkligt om jag påstod mig hata all country, så det gör jag alltså inte. Bluegrass och blues är dessutom stilar jag finner mycket glädje i, och den musiken är som vi alla vet grunderna till vad som sedan blev countrymusik. Det jag inte klarar av är när det poppas till och blir nån slags äcklig hybrid mellan rå country och mesig pop, helt enkelt en amerikansk, glättig variant av dansband, eller snarare vice versa.

Dansband
Jag tror inte jag behöver göra någon utläggning här. Dansband är helt klart djävulens påfund och är omöjligt att lyssna på utan att vara 1) dement, eller 2) actually, fullständigt döv. Rysligt, sliskigt, avskyvärt. Så.




Jazz
Precis som i fallet med country så finns det jazz jag gillar, rätt mycket rent av. Storbandsjazz är en underskattad och fenomenal musikstil, som det inte görs tillräckligt av idag, och även den lite rökiga och softa cocktail-jazzen har en positiv påverkan på mina öron. Den moderna jazzen, däremot, är vad som föranleder jazzen att få stå med här i min hall of shame, för den sortens musik går tamigfan inte att höra på. Ändlösa saxofonstötar och hysteriska tjut, alltid i ett stressat tempo. Nervös-jazz brukar jag kalla det, och rätteligen så, då det gör mig helt spattig. Även 80-talets vurm för saxofoni får sig en släng av sleven här, då det känns som att man gjorde sitt yttersta för att totalt rasera det stackars instrumentets existensberättigande genom långsamma, softade saxofonlåtar, med avsikt att vara sexiga. Sexiga! Sällan är något så avtändande som en flåsande, slött spelad sax. Brr.

Funk
Gode gud, det här går ju bara inte, BORT, vik hädan! Att termen "funkigt" inte precis är positivt betingad är definitivt ingen slump. Funk är inget annat än musik som är funkig som fan. Slappin' da bass, man! Well, STOP IT! Örk.




Techno/house/rave
Nej, nej och åter nej. Om modern jazz gör mig spattig så vrider rave och dess smutsiga syskon upp den känslan ytterligare. Låtarna tar ju aldrig slut! Och även om de gör det, så låter nästa låt precis likadan! Ändlöst pumpande och meningslösa melodier, utan sång och utan särskiljning. Det gör inte direkt saken bättre, att anhängarna av de här musikstilarna klär sig som självlysande hippies. Jag själv älskar neon, men inte bara för sakens skull, och mina känslor gentemot utsvängda brallor och trumpetärmar är av rakt motsatt art dessutom. Att tvingas lyssna på den här musiken får min hjärna att vilja rymma ut ur mitt huvud. Not a nice feeling, mind you.

Metal
Det här kan innefatta väldigt mycket olika sorters musik: speed metal, trash metal, black metal, death metal och hårdrock, to name but a few. Men gemensamt är att jag oftast inte tycker särskilt mycket om dem, och inte hör jag nån genremässig skillnad på det mesta av dessa musikaliska avskräden, heller. Jag kan för all del lyssna på några hits med AC/DC eller Kiss, exempelvis, men att sitta och lyssna på dem, verkligen lyssna - och njuta - det kommer inte hända. As for alla de olika metal-grenarna så låter de som sagt inte särskilt utmärkande genetmot varandra, snarare mest bara som variationer på skrammel. Och vad är grejen med att ha så oläsliga bandnamn som möjligt, va? Är det nåt slags initiationsritual? Only the worthy (a.k.a. tondöva) kan utröna budskapet?

Hardcore
Största skillnaden på metal och hardcore är att inom metal kan man i alla fall skratta åt utövarnas stilval, samt att inom metal så sjungs det ofta med känsla och darr, men hardcore? Vad är existensberättigandet för hardcore? Ja, nu när jag frågar mig själv den saken så kan jag inte komma på nånting, faktiskt. Lika bra att bara tvärslopa alltihop, dårå. Skrammel och skrän och tristess är de snällaste orden jag kan använda till en beskrivning, och det säger ju en hel del bara det.

Emo
Hahahahahahahaha. Nej.









Reggae
Reggae är och förblir genomvidrigt, det är nånting med hela reggaegunget som gör att jag bara vill platta till de uppskattande fansens fånleende, dreadsfyllda skalper med en skovel för att få utlopp för min avsky. Samt för att få tyst på eländet, förstås. Rytmen, takten, ljudbilden, ja, allt med reggae gör mig sinnessjukt aggro, och uppstressad. Varför vet jag faktiskt inte, det kan vara den drogliberala inställningen som allt som oftast flätas in med den här sortens musik som får mitt blod att koka, men förmodligen är det i huvudsak att det är så segt och saktmodigt, samt melodierna och ljuden som bara skär sig med musikmaskinen i mitt huvud. Utöver det så känner man sig som en kokt potatis av att tvingas lyssna på detta tradiga, släpiga musikaliska jamsande; hopsjunken, urgröpt, flummig och väck. Ingenting of which jag uppskattar att känna. Alls.

Ska
Det här är nog den musikaliska avsky jag stöter på mest patrull för, folk KAN INTE acceptera att man inte ÄLSKAR ska. Men herregud, varför inte? Det finns folk som älskar fondväggar i kaffe latte-färg, äkta päls, råbiff, radiostationen The Voice och andra oheliga ting här i världen, samtliga saker som jag och många med mig finner fullständigt motbjudande, men den stora, glada massan förstår inte alls vad som skulle kunna vara fel med deras val. Så vad är det som är så konstigt med att det alltid finns de som tycker tvärtemot en själv gällande musiksmak? Det finns bra ska-låtar, definitivt, men min invändning mot ska är densamma som mot många andra genres jag inte klarar av: det låter likadant, likadant, likadant. Det är som att själva upplägget för genren i sig är för snävt, att det inte går att sträva onwards and upwards utan att då också bryta sig fri helt från klassificeringen och därmed inte längre spela sagda stil. Jag tror dessutom att det kan vara reggaerytmerna i skamusiken som ger utslag på min vidrighetsradar. För reggae är bland det hemskaste och mest hatframkallande som finns i musikväg, I kid you not.

Oi
Oipunk kan vara den enformigaste punkvariant som finns. Min bror brukar säga att punk bara är en massa människor som inte kan spela och inte kan sjunga, vilket han har alldeles förskräckligt fel i förstås, men är det så att man är oinsatt och råkar ut för en himla massa oi så kan jag inte direkt klandra nån för att dra förhastade slutsatser. Inte så att herrarna och damerna inom oi-scenen inte kan lira eller skråla, men det låter bara så förbannat... förbannat, helt enkelt. Bröt-skrän-bröt-hård-å-arg-bröt-politik-bröt-arg!, ungefär så låter det. Vilket blir trist som fan efter en låt, eller kanske till och med under den låtens gång, rent av. Ja, det är nog lika bra att stänga av direkt, faktiskt.

Easy listening
Jag fattar inte att det här faktiskt är en acceptabel titel på en musikgenre. "Easy listening" - meaning att all annan musik alltså är svår att lyssna på, eller? Svår, hur, menar man? "Åh, nej, den här låten är alldeles för svår att höra på, de sjunger ju på utrikiska, och så ändras tonarten lite mot slutet där, nehej du, den går bort, den!" Den här musikstilen är så menlös, platt, överdrivet tydlig och okreativ, för att inte tala om att det man just hört glöms bort in a heartbeat. Men då passar namnet åtminstonde musiken perfekt, och antagligen även lyssnarnas personligheter.

Drum N' Bass
Ööhh, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin pretentiösa fjompmusik, hörni! Men allvarligt, vad ÄR DnB egentligen? Meningslös tonmässig rotvälska som bara flyter runt och betyder ingenting för ingen, utom nån enstaka utdaterad hipster och ett gäng 35-plussare som försöker verka svåra. Det är som rave som saktats ned och gjorts med softade, unkna ljud istället. Alltså fortfarande skitdåligt och skitjobbigt. Och erbarmligt enformigt.

Soul
För att först och främst klargöra den här punkten, så menar jag absolut inte Northern Soul, vilket är förbannat bra, utan jag syftar på vad som numera brukar klassificeras som soulmusik, det vill säga sliskig, slibbig, svettig, stönig sexmusik - or so they want to think. Att ha samlag framgångsrikt till det här flåsporrandet med viskningar och kanonsånger (som i sångstilen, inte vapnet som används som förlaga till det positiva verbet) är för mig obegripligt. Soul är vad som tog vid efter saxofonknullandet på 80-talet upphörde, det är samma känsla och samma sorts släpighet och påtvingad, normativ sensualism, bara med andra instrument, basically. Men totally heinous ändå.

R N' B
Samma typ av förtydligande som under soul/northern soul-punkten gäller här: Rhythm N' Blues, det vill säga gamla tidens finlir, det tycker jag mycket om, men det är långt ifrån samma sak som mer sentida tongångar, nischade som R N' B. Egentligen tycker jag ofta att soul och r n' b är lika goda kålsupare, och hör inte alltför stora skillnader på musiken, förlåt, skiten. Även denna genre är full av sexuella innuendos, släpighet och slisk, även denna genre ger mig akuta önskningar efter tillfällig dövhet, eller kanske ett totalt högtalarhaveri för att jag ska slippa plågas mer.

Hip Hop
När hip hopen kom i slutet på 70-talet var det nånting groundbreaking, det var koolt, fräscht och killarna och tjejerna som ägnade sig åt musiken var skillade och gatsmarta. Mycket av den hip hopen är fortfarande bra än idag. Men idag handlar all ny hip hop om vilken välkänd låt man kan stjäla majoriteten av för att skapa en säljande hit för sig själv, medan texterna behandlar hur mycket pengar man har, hur många subbor man har, hur subbiga de subborna är och hur mycket mer pengar man kan skaffa. I korthet, anyways. Uppfinningsrikedomen, obskyriteten och volymen i och av samplingarna, budskapet och meningen har gått i graven. Inte är det nån vidare konst längre heller, och till den som vill protestera säger jag bara: Curtis James Jackson III. Till den som är mindre insatt betyder det 50 Cent. Mannen KAN INTE rappa, han KAN INTE, och han är ändå mångmiljonär och släpper skitplatta på skitplatta. Men folk älskar honom, och han är totalt talanglös. Han har blivit skjuten med nio skott men dog inte, han är således ett vandrande lik och han är uppenbarligen hitsänd för att locka med sig själar tillbaka underjorden, där han hör hemma. MEN MIG FÅRU'NTE, KÖRTIS! I'M ON TO YA!


Så, det här var alltså en så gott som komplett lista över dåliga musikgenres som får mig att vilja sy ihop öronen för gott. Jag kommer eventuellt att göra en motsvarande lista för bra typer av musik, men jag ver faktiskt inte hur kul det skulle vara att läsa. Dessutom riskerar den listan att bli fantabulöst lång och tämligen innehållslös. Jag brukar inte känna något behov att motivera varför jag tycker om någon viss låt eller musikstil; om jag tycker om nåt så enkelt som en låt så ifrågasätter jag inte varför jag gillar den, jag bara diggar, katten. :D

Frankie says: relax

Jag har väldigt svårt att koppla av, varva ned, ta det lugnt. Ni vet, chilla.

På ett eller annat sätt är jag så gott som alltid uppe i varv, även om det kanske inte alltid märks. Förvisso totalkraschar jag emellanåt, när jag alltför sent inser att mina energireserver tagit slut. Det är då jag blir ett tråkigt sällskap, som plötsligt inte har mycket spännande att säga och som svarar ganska enfaldigt på vad du än försöker konversera med mig om. Det här vet jag inte heller hur väl det faktiskt märks, i synnerhet om det handlar om någon som inte känner mig vidare väl som råkar ut för det, men för min egen del märker jag av det kopiöst. Det är som att gå från hundra till noll, in a matter of minutes, som en maskin vars strömförsörjning tar slut. Det är i såna lägen som jag mest av allt bara vill lägga mig ned och vila. Pang, bom, then and there. Tyvärr är läget allt som oftast så, att det inte riktigt passar sig att bara skjuta ned hatten över ansiktet och ta en gubblur intill lägerelden, medan en ensam cowboy spelar munspel i moll.

Eftersom de här anfallen av tröttma är ytterst oavsiktliga och ofrivilliga, och olämpliga, at that, så kan jag inte direkt säga att jag tycker att det beteendet kvalar in under förmågan att Ta Det Lugnt. En förmåga jag i princip saknar. Men det finns några få situationer som skänker mig omedelbar harmoni. Situationer som är ytterst specifika och som oftast inte går att skapa helt själv, när man vill, hur ofta man vill, såsom att tappa upp ett varmt bad och ligga och gona i, som är rogivande för många. Själv har jag tröttnat på badandet redan innan badkaret är fyllt till en tredjedel. När jag väl klivit i tycker jag det är skönt att ligga i det varma vattnet, men efter bara några minuter vet jag inte vad det är meningen att jag ska göra där, egentligen. Varmt vatten, jaha? Och nu då? Safe to say, att alla avslappningstekniker eller vardagslyxer med samma mål, inte riktigt funkar för min del.

Men en solig sommardag, när det är alldeles lagom varmt, intet moln på himmelen synes, och det blåser en smeksam, ljum vind - om jag då råkar befinna mig i stillasittande eller förstås, idealiskt, -liggande läge, då är risken överhängande att jag slumrar till. För gubevars vad skönt det är att sova under just de förutsättningarna. Gärna i närheten av vatten, så man hör skvalp och kluckande, samt måsar på avstånd. Nackdelen med detta är förstås att det inte är särskilt bra att sova i solen, då man lätt bränner sig (och jag, som är blek skandinav med rödblond hårman, bränner mig kolossalt lätt). Dessutom har jag för mig att man lätt kan få huvudvärk också, eftersom det är för varmt för hjärnan, kroppen blir uttorkad, och hela den biten. Men rogivande as fuck, det är det tveklöst för min del.

En annan sömngivare är tåget. Åh, vad jag älskar att åka tåg, just för möjligheten att rytmiskt och milt skakas behagligt till sömns av ståljättens framfart över rälsbeklädda landskap. Så länge jag får sitta intill fönstret, har en tröja eller annat tillhygge att knöla ihop som kuddsubstitut och kila in intill kinden, samt musik och stora hörlurar på mig, så kurar jag lätt och ledigt ihop mig i min stora tågfåtölj, och somnar så sött, så. Slår aldrig fel. Det svåra med detta är förstås att tåget envisas med att stanna titt som tätt, på gudsförgätna skitorter som Hallsberg (har någon, någonsin faktiskt VARIT i Hallsberg, annat än för att de tvingats byta tåg där?), vilket kan störa min myspysiga tåg-lur. Och andra resenärer ska vi inte ens tala om i fråga om störningsmoment. Alla har väl åkt tåg nån gång, så ni vet precis vad jag menar, right? Dessutom kan man ju inte hålla på att åka tåg all over the place, bara för att så sova en skvätt; det blir dyrt i längden. Utöver detta så blir mina train naps oftast inte mer än en timme långa, för hur skönt det än är, så lämnar stolsovande noll och intet utrymme för att röra på sig i sömnen, byta sovställning, eller dylika tilltag. Rör man på sig så vaknar man. Eller trillar ur stolen, typ.

Min sista rogivare handlar inte om sömn, utan bara om stillhet och nåt slags inre frid, hur självhjälpsbokaktigt det än må låta. Något av det bästa jag vet, är när det regnar mot en fönsterruta. Sådär så det smattrar, ni vet. Men ytterligare ett snäpp upp är ändå när det regnar mot ett plasttak. Där snackar vi regnsmatter av högsta kvalitet. Och allra, allra bäst är det förstås med plasttaksregnande på sommaren. Sommarregn i sig är något jag älskar vare sig jag råkar ha ett tak eller ett fönster att höra det genom. De där ljumma, milda regnen som plötsligt dyker upp på en varm och solig dag gör mig alldeles lycklig. Så om vi tar ett sånt regn, parat med att få sitta på en balkong eller veranda med tjockt plasttak, så har vi skapat en liten, lugn oas åt mig, där jag kan sitta insvept i en filt och bara njuta av ljudet. Och lukta på blommorna. Eller snarare gräset, för regnvått gräs är faktiskt en av världens mest delikata dofter - det är allmänt vedertaget. Då är jag så rofylld jag kan bli, och jag är så lycklig.

Som en blyg tjur i Spanien, allra minst.