26 februari 2010

Come out to plaaay-ay!


David Patrick Kelly är en livlig liten (1.68) skådis som jag tycker mycket om. Här följer hans fem bästa roller, i mitt tycke.

#5 "Wild at Heart"
#4 "The Crow"
#3 "Commando"
#2 "The Warriors"
#1 "Twin Peaks"

Han får oftast spela ondskefull och mer eller mindre galen, vilket han också gör med bravur. Och Twimpan kan inte annat än vara hans bästa, förstås - jag älskar DPK som Jerry Horne, den islänningsflörtande, ostgrisätande och galne brodern till Benjamin Horne. Faktum är, att varje gång jag ser honom i en film eller serie, så säger jag högt "Det är Jerry!". Så TP-skadad är jag.

Etiketter: , ,

24 februari 2010

Censurerat

Ibland roar det mig att titta på "Navy CIS", som visas på TV3. Det är en helt okej serie med några sköna karaktärer. But that's beside the point. Nyligen har jag lagt märke till, att numera då programmet visas, vilket är nån gång runt 18-19 tiden på vardagar, så är det censurerat. Och inte direkt diskret heller.

Vad jag menar är, att vid varje tillfälle som en död kropp, ett stort sår eller något blodigt över huvud taget visas i bild, så är det blurrat. BLURRAT! Ni tror mig kanske inte? Jag vet att jag inte hade trott på det om jag inte sett det själv, men det har jag gjort. Ett flertal gånger. Jag har kontrollerat att jag har linserna i, eller glasögonen på (putsar dem lite extra, just to make double-sure), men det är fortfarande alldeles blurrigt där det ligger en låtsats-mördad statist på tv-skärmen. Allting annat ser helt normalt ut, tills det helt plötsligt verkar som att någon smetat vaselin över en del av tv:n, eller som att det är ett ytterst lokalt och koncentrerat problem med excessive ånga, på Duckys obduktionsbord.

E
tt annat exempel på töntig tv-tids censur är "Sex & the City", som jag även här, ett flertal gånger, och kring ungefär desamma sändningstider, haft det ohöljda icke-nöjet att se i PG-version. Här är dock censuren snyggare gjord, det ska medges, men det ursäktar ändå inte tilltaget som sådant. De har helt uppenbart spelat in samma scener igen, eller bara klippt bort, eller klippt om, alltför stötande material. Men, ständigt detta men, en serie som heter SEX AND THE CITY, rätta mig om jag har fel, men säger inte titeln ganska tydligt att här kommer det en massa snusk, ohoj? Och, jag måste poängtera, är det inte hejdlöst PK att spela in samma scener igen, men istället för att använda ordet "fuck" (som i princip är mest förekommande av alla ord i den serien, skulle jag tro), så säger de "have sex". Hm, okej, det är alltså moraliskt okej att ha sex, prata om att ha sex, vilja ha sex, men inte att använda fula ord när man pratar om det, har det, eller vill ha det. Hmmm.

Detta är för mig fullständigt barockt - varför gör man såhär? För att det är för våldsamt eller sexuellt att visas en så pass tidig kvällstid, säger vän av ordning. Men, here's a crazy thought: VISA DET SENARE, då! Ska det vara så svårt? Eller allra helst: föräldrar där ute, kontrollera vad era knattar kollar på på dumburken, för guds skull. Föräldrar som gnäller på fult språk, våld, snusk och gud vet allt, ni har inte tänkt på att media knappast är ansvariga för att uppfostra era barn, eller? Givetvis tycker jag inte att riktigt grovt våld eller råporriga sexscener ska visas halv sju på kvällen, men NCIS är faktiskt inte en vidare våldsam serie, och som sagt, SATC hymlar inte direkt med vad det handlar om, men är sitt namn till trots inte heller ett överdrivet avklätt eller perverterat program. Säger jag, men så är jag inte elva år heller, å andra sidan. Småbarn kanske blir helt till sig i trasorna över Samanthas lägringstakt, eller över ett välsminkat skottsår i bröstet på någon stackars gästskådis. Fast på nåt sätt tror jag ändå inte det. Spännande? Ja visst, men är det så illa, det? På nåt sätt tror jag ändå inte det.

Oavsett - jag ser inte foget att blurra bort likbilder eller byta ut fula ord mot mindre, men ändock fula, ord. Antingen visar man, eller så visar man inte, en tv-serie vid ett visst klockslag. Man kan inte göra bägge delarna.

Etiketter: , ,

23 februari 2010

One word breaks the code of silence

En lista hittad hos NioTillFem för ett tag sen, som ska besvaras med ett enda ord, when applicable, samt om man så önskar, en bild, per fråga.

1. Var i hela världen skulle du helst vilja befinna dig just nu?











Los Angeles.

2. Vem skulle du vilja vara om du varit en helt annan person?
















Clint Eastwood (tja, varför inte?).


3. Vilken egenskap önskar du att du besatt?












Ta-det-som-det-kommer.


4. Vilken färg är ditt drömhus målat i?














Äppelgrönt!

5. Vilket namn är det vackraste du vet?
















Arabella (jag vet inget som är det vackraste av alla, men jag gillar det här skarpt).


6. Vilket är det bästa ordet som finns?

















Frihet.


7. Vad är viktigast att du hinner göra innan du bara är stoft?












Leva.

8. Vilken saga är din absoluta favorit?
















"Baron Münchaussen" (som ursprungligen publicerades anonymt!).


9. Om du bara fick lov att äta en sak resten av livet, vad skulle de
t vara?
















Thaibasilikakryddad kyckling/quorn.

10. Om du bara fick lov att klä dig i en färg resten av livet, vilken skulle du välja?















Rosa!

11. Om du bara fick lov att se en enda film resten av livet, vilken skulle du välja?












"Monty Python and the Holy Grail".

12. Om du bara fick köpa ett enda ting till, vad skulle du välja då?
















Jordenruntresa.

13. Vilket språk är det vackraste du vet?










Engelska.

14. Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu?

















"Sagan om Ringen" - J.R.R. Tolkien

15. Vilken årstid tycker du allra bäst om?












Våren.

Etiketter: ,

20 februari 2010

Bokfrågornas ABC #3: C

C is for cookie, that's good enough for me, som Kakmonstret sjöng en gång. Och med det vill jag ha sagt, att det nu är dags för del tre, aka C, i Lilla O's bok-ABC.

1. Hur skulle du definiera chick-lit? Vad är ditt förhållande till genren?

Lättläst, tramsig historia om, av och för en eller flera neurotiska, stereotypa kvinnor och dennas/deras relationsproblem. Dynga, kan man också kalla det. Jag har, mig veterligen, läst en sådan bok, som hette "Baby-sug", och såhär i efterhand kan jag inte begripa hur det kom sig att den befann sig i min ägo ens, men jag tycker mig ha ett vagt minne av att ha fått den i present, av någon som uppenbarligen inte visste vad jag gillar att läsa, men var snäll nog att ändock ge mig en present (diplomati, I haz it). Jag tror det bästa med den är författarinnans efternamn: Moriarty. Allt annat var faktiskt riktigt, riktigt hemskt att kämpa sig igenom.

2. Berätta om en bok som innehåller en viktig ceremoni.
Jag har funderat och funderat på den här punkten, men jag ger upp. Jag kan inte dra mig till minnes något sånt i de böcker jag läser - I don't do ceremonier, tydligen.

3. Förra veckan (jag är tidsmässigt hopplöst efter i den här leken) delades den spanskspråkiga världens mest prestigefulla litteraturpris Cervantespriset ut. Cervantes skrev om antihjälten Don Quijote. Vem är litteraturens största anti-hjälte enligt dig?
Gud, så svårt. Jag har klurat av och till på saken, och jag får nog säga kriminalteknikern som också är en nitisk seriemördare: Dexter Morgan, i "Darkly Dreaming Dexter" och dess uppföljare, av Jeff Lindsay. Böckerna ligger förstås till grund för den suveräna tv-serien "Dexter", och so far har jag bara läst den första, vilken i stort sett är identisk med säsong ett av serien. Vilket med andra ord betyder att det är en skitbra bok.

4. Dela med dig av ett citat som på något sätt anknyter till böcker och författare!
"Outside of a dog, a book is man's best friend. Inside of a dog it's too dark to read." -Groucho Marx

Etiketter: , ,

Läsningsfakta

En bokrelaterad lista, funnen hos Bokhora såväl som herr Trettioplus. Jag tog mig friheten att lägga till en punkt i slutet också.

Som läsare är jag: Fullständigt uppslukad, snabb, och på gränsen till ohälsosamt inkännande för intrigen, karaktärerna, miljöerna, ja, allt som är välskrivet och som tilltalar mig på någon nivå.

Som bloggare är jag: Behovsstyrd, impulsiv, känslosam, funderande, jämförande, listande, delvis ironisk, och sporadisk rent tidsmässigt.

Senast lästa bok: "Den Trettonde Historien" av Diane Setterfield, rysligt bra!

Senast köpta bok/böcker: "Rosens Namn" - Umberto Eco, "Moment 22" - Joseph Keller, "Kärlekens Raseri" - Ian McEwan.

Favoritdeckarförfattare: Jag gillar inte deckare, inte alls, i stort sett - förutom the occational Agatha Christie-bok. Jag brukar läsa Roslund & Hellströms böcker som förströelse, veti sjutton om det räknas till deckargenren, dock.

Jag läser allt av: Hm, de flesta författare har jag inte läst allt av, men har för avsikt att så göra, så jag listar dem istället. Neil Gaiman, John Ajvide Lindqvist, Ira Levin, James Clavell, John Irving, John Steinbeck, Åke Holmberg, Donna Tartt, Lionel Shriver och min senaste guldklimp, Ian McEwan.

Jag läser helst inte: Deckare, chick lit, Harlequin, filosofi, fantasy, deprimerande kvinnoöden, Terry Pratchett, kurslitteratur (döden i grytan!).

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Massor! Biografier, oftast, men även fakta om seriemördare, historia, medicinska mysterier, avslöjande samhällsböcker, konspirationer, bakgrunder till kända händelser, märkliga händelser rent allmänt, böcker om manligt och kvinnligt i samhälle och historia, ovanliga vinklingar på hälsoproblem, berättelser om kidnappningar och andra brott, och mycket annat.

Förutom svenska läser jag gärna: Engelska, och det hemskt gärna. Är en bok skriven på engelska i original så föredrar jag att läsa den så. Nån dag ska jag lära mig fler språk också, och följdaktligen kunna läsa böcker på dessa språk sen.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Eh, en jävla massa. Är grymt sugen på att sätta tänderna i LOTR-trilogin, som trots att den är fantasy, förtjänar att jag ger den ett försök till, utöver förra gången jag började men gav upp. Jag var tolv. Hoppas jag gillar den mer den här gången.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: En JÄVLA massa! Jag har 398 titlar på min "vill läsa"-lista. :O Men ska jag välja en så vill jag ha "Graveyard Book" av min älskande Gaiman mest av allt.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Jag går sällan på antikvariat, men jag går alltid på Myrorna och andra second hand-butiker med billiga böcker. Då letar jag bara bland pocketarna, efter titlar från min långa läslista. Oftast hittar jag åtminstone en, ibland tio. Och ofta såna titlar jag glömt att skriva upp, men såklart vill läsa. :D
I skönlitterära böcker uppskattar jag: Korrekturläsning (I cannot stress this enough), ett levande och målande språk, komplexa karaktärsporträtt, många sidor (400+ minst, ju tjockare desto gladare blir jag), gammaldags språkbruk, en handling som åtminstone delvis utspelar sig i en svunnen tid, ett mått av mysterium eller oförklarlighet, ett bra flyt alltogether, en handling som inte är på intellektuell dagisnivå, en gammal utgåva av boken - och är den översatt så gillar jag gamla översättningar mer än nya, samt ett ordentligt slut, gärna olyckligt.

Etiketter: , ,

19 februari 2010

Kung Bore

Allvarligt talat, hörrni, hur länge kommer vintern att hålla oss i sitt järngrepp egentligen? Varje dag när jag drar undan gardinerna och vinklar upp persiennerna håller jag andan ett kort ögonblick av hopp, hopp inför att se att snön minskat, att det syns lite gräs nånstans, att isen faller från taket, vattendroppar från smältande tappar, fågelsång. ANYTHING, förutom det eviga, tjocka, vita täcke som omsluter hela min befintliga värld just nu.
I never signed up for this, det får inte vara såhär evigt vintrigt. Jag klarar inte mer vinter, jag tror att jag kommer försvinna in i en psykos av palmer och solsken om det inte blir nån förändring snart.

Det känns som att sitta fast i en snöglob, ibland skakar nån om den och då faller mer snö. Men de hör aldrig människorna inne kulan skrika i panik och svära ilsket över deras tilltag. För inget ljud kommer ut från snökulan. De, utsidemänniskorna, ser bara det vackra, vita som faller och landar mjukt, tyst, på marken inne i kulan. De slipper känna kylan, slipper halka omkring på hårt packad snö, som frusit till is, och sedan täckts med ett löst lager snö som lurar en att potentiellt bryta både lårbenshals och nacke i ett svep. De slipper hänga upp jeansen på tork när de kommit in igen, för att de blivit helt våta nedtill, och på grund av denna väta och ökade tyngd, trampats ned under skosulorna. De slipper stampa av sig snö på redan genomdränkta dörrmattor, som squishar och bubblar upp den smälta kölden från dagens alla forna skostampare genom sina fibrer, innanför butiksdörrar och portar. De behöver inte femhundra lager kläder så snart de har behov av att sticka ut näsan utanför sina hem, de känner inte hur deras ansikten blir iskalla och avdomnade utomhus, och sedan illröda och stickande inomhus.

Nej, nu får det fan vara bra. Jag sätter ned foten, jag slår näven i bordet, jag sätter mig upp mot överheten. Till ingen nytta. Jag hatar att det inte går att påverka vädret.
Jag minns en gång för länge sen (då jag fyllde fyyra ååår), på Arvikafestivalen, då regnet forsade ned, som det allt som oftast tenderar att göra under just denna festival. Det regnade och regnade, det regnade så mycket att fukten började leta sig in genom tältduken. Marken var inte mark längre, den var sörja och lera. Och ändå fortsatte det regna. Jag använde all min viljestyrka och pondus för att förmå regnet att sluta upp, men det hjälpte inte. Inte ett dugg.

Vädret är en allsmäktig gud, och en ondskefull sådan också.
Jävla väder.


Etiketter: , , ,

17 februari 2010

Onödiga Spelen

Nu är det alltså OS igen. Jag har inte sett en endaste minut av det, eftersom jag inte är en sån därn emo som gillar att plåga mig själv.

När jag för någon vecka sen fick höra att det snart skulle kicka igång (nej, jag håller mig inte direkt a jour med den sortens nyheter) så tänkte jag panikslaget att jag önskade att jag var i ett annat land, så jag slapp. I en halv sekund. Sedan slog mig OS-demonens ondska med sin fulla kraft. Att OS finns överallt, i alla jävla länder som har tv-tillgång, vilket även de fattigaste satarna verkar ha numera. There's no escape.

Det värsta med OS är, att man felaktigt tänker att det åtminstone är fyra år mellan varje evighetslång sportpärs. Men det stämmer inte, de jävlarna har lurat oss. Det ska vara sommar-OS och vinter-OS minsann, och det kan de inte ha under samma år, antar att alla idrottare skulle dö av utmattning över att utöva så mycket sport i så fall. Nej, då tar vi vintersporterna ett år, och sen slår vi till med sommarsport två år efter det, det blir bra, ingen märker att det inte är fyra år som det ursprungligen var, mmm, mera sport, oftare sport! Fuck you, jag märker, JAG MÄRKER, och jag tycker det är fusk att hålla på och ändra på nåt som de gamla goa grekerna instiftade. Olympiad betyder till och med "fyra år", so there, biatches.

Men eftersom hela världen älskar sport, och det är lite fult att vara en sån som skiter i att svetten lackar från våra prime examples of land
smän och -kvinns, så får man slå på /ignore-funktionen och försöka låtsats som om det regnar. Eller snöar, det blir inte svårt. I brist på bättre kan man hitta på roligare varianter på olika sportgrenar, som i alla fall skulle locka en sån sporthatare som jag att se vad fan de sysslade med.

Skidsimhopp
Mitt i hoppet, som utföres med Winchestergevär i famnen, gäller det att sikta rätt och rakt och träffa en måltavla, helst inte en domare, samtidigt som man avklarar sin dubbla mollbergare med pik pööörfäckt. Fatta svårigheten, fatta vådaskjutningsrisken, fatta tittarsiffrorna!

Fotbollsboxning
22 karlar släpps ut på en gräsplan, med benskydd och boxhandskar, och spelet går ut på att boxa ned så många som möjligt i motståndarlaget. Bonuspoäng fås om man lyckas knocka nån med en lyckad spark på själva fotbollen. Mål behöver man inte göra alls, däremot måste bollen hållas i konstant rörelse, annars får man gult kort. Rött kort får man om man spöar nån i sitt eget lag. Förvirring och blåtiror laget runt, bokstavligt talat!

Eldtennis
Lättantändlig vätska över tennisbollen och: flame on, game on. Nuff said.

800 meter glödande kol
Tävlanden springer länge och väl, barfota, över glödande kol. Jävlar, vilken fart de kommer ha.

Och sen fattas det ju en massa, nästan riktiga sporter i OS också. Var är knivkastningen, till exempel? Vem vill inte se en överdängare på kniv prestera sitt yttersta på bästa sändningstid? Och varför är inte dance off en obligatorisk gren? Alla som sett en ungdomsfilm från 80-talet vet hur det går till: gäng ett utmanar gäng två och så dansar följdaktligen någon från gäng ett först en liten grym bit, som matchas av en ännu bättre dansrepertoar från någon ur gäng två, och sådär håller det på, tills den som är bäst av alla slutligen dansar de allra grymmaste movesen. Hur man vet att någon är bäst är enkelt, det är när alla applåderar som fan och både dansaren och dennes gäng självsäkert high fivear varandra, medan det förlorande gänget moloket drar sig undan (ibland kan de vara the bigger men och gratulera vinnarna också).

Eller vad sägs om lite bungyjump, en bra bar fight, några riktigt bra bumfights, allmänna Nitro Circus-trick
, kampsport av alla de slag, säckhoppning, åka rullande tunna nedför branta backar eller stjärtlappsrace?

Varför får inte jag bestämma grenar i OS för, va? VA?

Etiketter: ,

14 februari 2010

En bild säger mindre än tusen ord

Väldigt många filmer är baserade på böcker, fler än man kan tro, rent av. Ofta beror okunskapen på att filmen inte fått samma titel som boken, eller helt enkelt på att boken inte är en kioskvältare eller allmänt vrålkänd med globala mått mätt. Det negativa med de här omvandlingarna är att många böcker förblir olästa av många människor, med motiveringen att de redan sett filmen. However så funkar det även åt precis motsatt håll också - en bra eller till och med bara halvbra film som är baserad på en bok gör mig nästintill konstant intresserad av att läsa förlagan också.

Men om man då tittar närmare på några mer eller mindre kända exempel på detta bok-blir-film-fenomen och jämför: vilken är egentligen bäst, den visuella historien eller den skrivna?


Jag börjar storslaget och episkt med "Borta med Vinden", skriven av Margaret Mitchell 1936, som filmatiserades tre år senare i svulstig (och ny!) technicolor med demonproducenten David O Selznick bakom spakarna. Både boken och filmen har rönt många lovord, och jag vet knappast någon som skulle uttala sig nedlåtande om filmatiseringen, vare sig de läst boken eller ej. Det största problemet med att göra film på en bok, är dock att ofta får väldigt mycket av historien stryka på foten, eftersom filmen annars skulle bli ohjälpligt lång. Så är även fallet med "Borta med Vinden", en riktig gigant som rent sidmässigt klockar in på nästan 1000 sidor. Filmen är runt tre timmar och 20 minuter lång, vilket även med dagens filmlängd kan anses som en ansenlig längd (och på 30-talet var filmerna ofta nätt och jämnt futtiga 70 minuter långa!), men ändå kan även den mest blygsamma matematiska begåvning nog inse, att det tidsspannet inte räcker till för att omsluta ettusen sidor text. Filmen är nog så bra, och jag tycker man fått ihop berättelsen fint trots att en hel del givetvis saknas, men för en fullständig bild av Tara, kriget, plantagerna, slavarna, segregeringen, tidsandan, Scarlett, Ashley, Pittypat, Melanie och Rhett så tjänar man på att ta sig igenom boken, eftersom det i sanning är en underbar bok.

Bok vs film: 1 - 0

Neil Gaiman är ju, som jag tid
igare dryftat många gånger, min absoluta favoritförfattare, och självklart måste jag då dissekera ett par av hans bidrag till "filmad bok"-scenen. När "Stardust" skulle komma som film för några år sedan, satt jag som på nålar; Å ena sidan blir jag förväntansfull på resultatet och kan knappt bärga mig tills jag får se hur det blev, men till största delen fasar jag, faktiskt. Olustkänslan kommer sig av det ovan nämnda strykandet av intrig, samt för att de bilder jag har av allt i mitt eget huvud, knappast är desamma som filmskaparna har i sina. Besvikelsen bara hänger i luften, alltså. Och sen slog den till, med full kraft. För här ägnade man sig även åt att skriva till saker som inte finns i boken, och att skriva om karaktärer så att de är nätt och jämnt igenkänningsbara från originalet. Sånt tär på min bokälskande själ. Boken innehåller all Gaimans underbara svärta och torrhet, samt hans omisskännliga pikanta humor, medan filmen bara känns som en plastig Disney-historia, med mestadels riktigt fjantiga figurer som höjer pajighetsfaktorn ytterligare. De som inte läst boken verkar dock uppskatta filmen avsevärt mycket mer än jag gjorde. Men mitt betyg blir ändå stenhårt: boken vinner med ljusår över filmen!

Alldeles nyss kom även "Coraline", också denna skriven av Neil Gaiman, som stop motion-animerad film (Btw, "Coraline och Spegelns hemlighet"? Ser de inte skillnad på en dörr och en spegel när de översätter titlar?). "Coraline" är en barnbok, men det hindrar den inte från att vara en riktig pärla för vuxna läsare (även "Stardust" har något mer ungdomsriktning än övriga böcker av Gaiman), och den bör förmodligen heller inte släppas lös i händerna på alltför små knattar, eller lättskrämda mellanstadieungar. I det här fallet är filmatiseringen så mycket bättre gjord än i fallet med "Stardust", och det faktum att "Coraline" är animerad, och i just stop motion, är en stor, bidragande faktor till detta. Smärre förändringar från originalet finns även här, men de är fullt förståeliga och faktiskt helt okej. Dock faller förstås Dave McKeans fantastiska illustrationer snöpligt bort i filmversionen, och jag hade önskat mig en film baserad på hans estetik allra helst. Alltså: en välgjord film, men inte alls lika välskriven som boken.

Bok vs film: 3 - 0


En litterär klassiker som utkom 1949, är framtidsdystopin "1984" av George Orwell, vilken suggestivt nog kom till liv även på bioduken, just 1984. Här behöver jag faktiskt inte ge mig in i några djupare funderingar, för boken är en kär vän till mig, medan filmen lämnar mycket övrigt att önska, tyvärr - trots John Hurt i huvudrollen. Dock är jag ändå tacksam att den inte gjorts idag (fast vem vet, det kommer väl en remake snart, som med allt annat), eftersom det i dagens filmer verkar vara förbjudet att ha tysta partier, långa tagningar, och vida bilder. Eftersom boken knappast är en actionspäckad fartfylld historia så är åtminstone den biten väl tillvaratagen i filmatiseringen. Men i övrigt, nja, hade jag inte läst boken flera gånger innan jag såg filmen så hade jag nog stängt av, tyvärr.

Bok vs film: 4 - 0

Skräcklitteratur blir ofta film, kanske för att berättelserna oftast är väldigt visuellt tilltalande, eller för att folk tänker att de ska göra sig en snabb hacka på en lättsåld skräckis? Perhaps a bit of both. :D Men kvalitén varierar grovt och jag ska inte orera om varenda filmad skräckhistoria jag kan komma på, jag plockar några exempel istället. Stephen King, denna okrönte kung (King! Kung! Höhö!) av horror stories har mer än sin förtjänta del av filmade böcker, men den mest kända torde ändå vara "Varsel", vilken är mer känd som "The Shining". Filmen regisserades av den legendariske Stanley Kubrick 1980, och enligt utsago retade den gallfeber på King, som inte alls var nöjd med resultatet (det gjordes även en miniserie som överensstämmer betydligt mer med boken, men dessvärre inte är tillnärmelsevis lika bra som varken den eller Kubricks film). Jag brukade tycka att Stephen King måste vara galen som inte gillade filmen, eftersom den är så extremt obehaglig, suggestiv, och alltigenom välgjord. Sen läste jag boken, och förstod honom. Inte för att jag på något sätt tycker mindre om filmen, men det är nästan inte samma historia som återberättas i boken. Väldigt mycket är utelämnat och något så väsentligt som slutet är ändrat i filmversionen. Det här är en sån jobbig nöt att knäcka, att jag faktiskt inte kommer göra det. Filmen har oerhört många förtjänster, men det har boken också. Inte riktigt samma förtjänster, bara.

Bok vs film: 5 - 1

Andra skräckfilmatiseringar värda att nämnas är "Låt den Rätte Komma In", skriven av John Ajvide Lindqvist och sedemera filmad i Tomas Alfredssons regi. Jag älskar boken, och när jag fick höra att den skulle komma som film kunde jag verkligen inte föreställa mig resultatet. Filmen är faktiskt så bra det förmodligen går att göra en film på förlagan, och den är absolut sevärd. Men, ska man välja mellan film och bok, ja då är boken väldigt mycket bättre, helt enkelt. Även filmversionen av "Rosemary's Baby", ursprungligen författad av Ira Levin, är en välkänd skräckklassiker på filmhimlen. I det här fallet är film och bok så lika (och bra!) det nästan är möjligt, vilket gör mig både nöjd och glad, men dock oförmögen att ge fördel åt någondera. Vinst varje gång, säger vi istället! Mer skräck finns i "En Vampyrs Bekännelse" av Anne Rice, vilken är såväl läsvärd som sevärd, dock med en övervikt åt den litterära varianten. Jan Guillous "Ondskan" kan väl inte regelrätt kallas för skräcklitteratur, men är ändock mörk och våldsam, så jag petar in den här. Filmen med samma namn som boken, möter inte den sistnämndas standarder by a longshot, tyvärr. Mest beror det på det stolpiga språkbruket som alltid skadeskjuter svensk film, men Andreas Wilson drar sedan ned hela klabbet ytterligare, rätt i rännstenen. Maken till oengagerad skådis har jag sällan sett. Nä, Guillou vinner solklart över Wilson, ingen tvekan.

Bok vs film:
9 - 2

Jag skulle nog kunna raljera om det här ämnet i flera år, endast med avbrott för matintag och eventuellt en och annan kisspaus. Så jag drar en snabblista på några fler titlar som förtjänar att nämnas: "Fear and Loathing in Las Vegas" - Hunter S Thompson, "The Talented mr Ripley" (filmen från 1999) - Patricia Highsmith, "Försoning" - Ian McEwan och "Gökboet" - Ken Kesey är alla fyra lyckat överförda från text till bild, men trots det är det böckerna som återigen sopar banan med filmerna, sorry folks. "Catch Me if You Can" av Frank Abagnale, som är en självbiografisk bok, är en ljuvlig liten pärla, medan filmen bara smakar trä och dessutom inte tar upp de intressantaste lurigheterna han ägnade sig åt. "Liftarens Guide till Galaxen" av Douglas Adams är en historia som gör mig kluven: jag har aldrig lyckats läsa ut hela samlingsvolymen, jag fastnar nånstans i mitten jämt, där jag bara inte orkar mer knasigheter. I mitt tycke är film vs bok oavgjort här, ingendera är värd att hålla andan för, men är likvärdigt bra, alltså.

Bok vs film:
15 - 3


I fallen med "Bridget Jones Dagbok" av Helen Fielding svänger dock trenden till förmån för vita duken. Filmen om Bridget Jones var långt roligare än vad läsandet av boken var, och de klassiska berättelserna om Underlandet, från "Alice in Wonderland, and Through the Looking-glass" av Lewis Carroll, var även de en smula fadda att läsa, i jämförelse med de sprakande, livfulla filmatiseringar som gjorts på berättelserna. Detta gör att jag inte kan göra annat än att döma till förmån för filmvärlden, även om det är lite orättvist, då det finns ett otal filmversioner som ställs mot de ensamma två historierna.

Bok vs film:
15 - 5


Jag måste förstås även hysta in en lista på böcker vars filmatiseringar jag sett och uppskattat, men ännu inte läst de litterära förlagorna: "The Road" - Cormac McCarthy
, "Blade Runner" ("Do Androids Dream of Electric Sheep?")- Philip K Dick, "Lord of the Rings"-trilogin - J.R.R. Tolkien, "Stolthet och Fördom" - Jane Austen (dock miniserien), och "Lolita" - Vladimir Nabokov. dessutom vill jag se den första filmen baserad på "Flugornas herre", av William Golding, då det är en ypperlig bok.

Så den långa, spännande matchen slutar med vinst för litteraturen, hela femton poäng mot filmernas ynkliga fem, och med många fler poäng oräknade. Dock kan jag nästan bombsäkert säga, att böckerna vinner stenhårt över filmerna any day.
Just bring it on.

Etiketter: , ,

12 februari 2010

Alla stjärtars dag

På söndag är det en krystat konstruerad, amerikanskt inlånad högtid vid namn alla hjärtans dag, eller Valentine's day i original. På Alla hjärtans dag ska man vara påklistrat romantisk mot sin bättre hälft och dränka varandra i blomster, snask, fancy schmansy-middagar, skumpa och glansiga underbrallor.

Det är typiskt en sån här sak som jag är kluven inför: å ena sid
an vill man göra nåt romantiskt och fint på den dagen eftersom den är så betingad med tu man hand-ande och kärlek, men å andra sidan vill man revoltera mot normerna och ge blanka fan i att nån idiot nånstans har bestämt att nu har vi en sånhära dag dårå så kan vi sälja massa jolm till skuldbetyngda affärsmän som behöver blidka både en frigid hustru och en löpsk älskarinna, höa höa höa. Precis så sa de, jag lovar. Ska leta upp bevis nån gång.


Nåja. Så det är en kommersiell högtid, big deal - det är alla högtider numera. Inte fan firar jag jul till minne av Kristi födelse i alla fall. Ärligt talat skulle jag helst slippa att fira jul helt, men något Jesusbarn kommer det aldrig bli tu tal om som skäl för min del i alla fall. Besides så är alla kristna, numera vedertagna som allmänna, högtider ändå bara rippade från olika hedniska religioner; Påsken var en fruktbarhetsrit (Ägg, harar, och Jesus återuppståndelse, en treenighet, helt klart) för att fira vårens ankomst, om julen anordnades en stor fest med offergåvor, blot, för att hedra gudarna och runt allhelgona hölls skördefester, t.ex. Så även med alla hjärtans dag, förstås. Romarna firade en giftermålsgudinna den fjortonde februari, och en fertilitetsgud den femtonde, hence romantik och kärlek för hela slanten i moderna tider. Sankt Valentin, som vi påminner oss, gett namn åt högtiden, var ett vanligt namn på martyrer inom kristendomen, så det är inte en enskild persons dag som förknippas med chokladhjärtan och raffset (logiskt), utan flera. Och alla vet ju att kristna martyrer är själva the epiffany av romantik, så det verkar hemskt skäligt alltihop.


Jag tycker att man får välja själv om man vill göra nånting särskilt den fjortonde februari eller inte. Jag har både firat och inte firat och egentligen inte känt nån skillnad. Utom en gång. Jag gick i högstadiet, och på högstadiet ska det göras så mycket som möjligt för att spä på statusskikt och mosa självkänsla, jag tror det ingår i läroplanen, rent av. Så därför, på alla hjärtans dag, finns (fanns?) en tradition att köpa blommor till en pojkvän, en bästis, en hemlig kärlek eller kanske nån smarrig lärare. Viktigast var i alla fall att en blomma, alla som fick en var mycket mer älskade och mer värda än de andra. Jag fick ingen, men många andra fick, vilket jag i min ungdomliga enfald tyckte var jobbigt och lite ledsamt.

Efter den förhatliga blomdagens slut cyklade jag hem med neddragna mungipor, smällde igen ytterdörren och skulle just gasta att jag minsann inte fick en enda blomma idag, när jag kastade ett getöga på mitt rum. Där stod, i en liten vas, en röd ros, på mitt skrivbord. Till mig. Från min pappa. Han har aldrig förr, aldrig efter, gjort en sån sak. Smått chockad gick jag ut i köket och påtalade rosens existens och undrade försynt h
ur det kom sig, att den bara stod där. "Jag tänkte att du kanske behövde det", svarade pappa. Och det var sant.

En finare alla hjärtans dag har jag aldrig haft, tror inte jag kommer få det heller. Och det gör verkligen ingenting alls.

Etiketter: , ,

11 februari 2010

Four scores and seven years ago

Härom dagen kom Angelia Jolie upp i en diskussion, så jag kollade upp henne på Imdb. Det visar sig att hon är född 1975. Hon är, med andra ord, fyra år äldre än jag.

Fyra år. Det är ju inte klokt. Inte för att hon på något vis ser gammal ut, tvärtom, hon ser oförskämt rosig och fast ut för en donna som fött tre ungar och dessutom adopterat tre till. Min chock ligger i att jag ser henne, och många med henne, som vuxna, medan jag inte ser mig själv som vuxen alls. Angelina Jolie har sex barn, hon har en seriös partner som medadopterat barnen och avlat de biologiska, hon har en lång och framgångsrik karriär, hon är FN-ambassadör och hjälper människor i utsatta länder på regelbunden basis, hon äger flera, enorma hus, och hon tjänar pengar som gräs. Fyra år. Jag har inga barn, ingen officiell partner, ingen som helst karriär, gör inte ett jota för de svaga i samhället (utom att jag kämpar för min egen sak, förstås, being sjukskriven och utslagen och fattig), jag hyser in mig i en 40-kvadrats etta tillsammans med min pojkvän, och jag tjänar inte en spänn - jag får ett mindervärdigt socialbidrag som inte ens räcker till mat, egentligen. Dessutom har jag skulder upp över öronen. Fyra år.

Egentligen är det inte så konstigt, givetvis är hon i 30-årsåldern, vad skulle hon annars vara? Det är det där grötiga vuxen-begreppet som spökar. När exakt, slår det egentligen till? Enligt mina förvirrande beräkningar, när blir man vuxen? Går det genom ett trollslag eller är det nåt som oundvikligen smyger sig på en och devours you whole? Sker det inom dessa magiska, kommande, fyra år? Jag har också en tendens att inte se Hollywoodkändisar som riktiga människor, de är mer produkter, Stomatol-leende robotar, ålderslösa, könlösa, doftlösa. Skapade för att sälja sin egen avbild och för att blidka massan. Ibland sipprar ett uns av verklighet igenom masken, och då blir jag förvirrad, som jag är nu, över dessa ynkliga fyra år.

Jag undrar om jag nånsin kommer se mig själv som vuxen? I min värld är vuxen ett mestadels negativt laddat ord. Det innehåller bra saker också, som mognad, förståelse, lärdom, vishet, ansvarstagande, rakryggat beteende och mod. Men även konformitet, tristess, rutin, förlorade drömmar, kugge i maskineriet, raksträcka mot döden, rädsla för det okända och annorlunda, ett tvångsmässigt vårdat beteende, a bland look, och kallprat. Jag kan i alla fall skatta mig lycklig över att jag inte har rykten om att vara vansinnig om mig (vad jag vet), inte skrivit mitt namn i blod på någon annan, inte tatuerat in min, numera före detta, makes namn, inte lämnat förvirrande incestuösa kommentarer om min bror och inte brutit kontakten med min pappa. Allt det där är inte så värst vuxet beteende heller, come to think of it.

Spegeln har alltid en baksida, det kan vara bra att ha i åtanke när man nästan ramlar baklänges på grund av fyra år.

Etiketter: , , ,

09 februari 2010

And the Oscar goes to

Så, efter snart tre års sjukskrivning och ett aldrig sinande sökande efter en förklaring, en orsak, en sjukdom, så vet jag nu vad som felas mig.

Jag har, under denna tid, pratat med otaliga, ansiktslösa läkare, som flyter ihop i minnet. Merparten har varit fullständigt ointresserade, de flesta ville bara kasta SSRI-preparat på mig för att få mig att gå. Några var lite mer intresserade, så jag har fått magnetröntga huvudet, på grund av huvudvärken jag hade konstant förut, jag har provat antidepresseiva med mestadels dålig utgång, och jag har testats för mängder av sjukdomar, alla med negativt resultat. Jag har INTE järnbrist, en tumör, migrän, nåt njurfel, Hepatit C, Sjögrens Syndrom, eller en under- ELLER överfunktion av sköldkörteln, och det beror inte på min tarmsjukdom.

Jag har träffat ett gäng psykiatriker och psykologer, som inte kunnat sätta fingret på vari problemet ligger, och konstaterat att jag i alla fall INTE lider av Aspberger, har en depression, ADHD, ägnar mig åt självskadebeteende, uppvisar ingen självmordsrisk och är inte bipolär. Det mesta av det där kunde jag bara berättat för dem direkt. Psykiatrikerna har velat mellan att skriva "kronisk trötthet" och "ångestproblematik" i sjukintygen, vilket väl är bland det luddigaste man kan tänka sig.

Jag har fått sjukgymnastik mot spänningssmärtorna i ryggen, och jag har träffat en arbetsterapeut för att prata tillgångar och hinder. Det första hjälpte till viss del, det andra veti sjutton. Jag har pratat med kuratorer som dragit i trådar och gett goda förslag, och jag har på eget initiativ gått en stresshanteringskurs. Jag har provat att delta i ett projekt som utlovade sysselsättning och möjlighet till utbildning på nivåer som långtidssjukskrivna kunde klara av, men det enda de kunde erbjuda var kurser i Word eller Excel, och att gå promenader i grupp och sen fika, typ.

Efter ett år hos psykiatrin här i Tjockholm fattades äntligen beslutet att göra en ordentlig utredning, kanske det kunde vara neurologiskt? Jag förklarade, att man redan screenat för ADHD och liknande, men efter en kort intervju med psykiater fastslog de att ändå låta genomföra en riktig utredning. Don't mind if I do, tänkte jag. Hellre hundra utredningar med negativt resultat, än att gå och undra om det kanske var det där, eller kanske det där, eller... Ja, jag gillar vetskap, helt enkelt. Och att bara gå och dra benen efter mig utan att nånting görs, utforskas, testas för att bena ut vad det är som gör att allting blir så svårt för mig, det gillar jag inte alls. Så igår, efter ett par veckor med tester och frågor och ett noggrant stötande och blötande av mitt ärende, fick jag sätta mig i en av de lila fåtöljerna och höra resultaten.

Summan av kardemumman är enkel, rakt på sak, och säker:
Jag har ADD.

Jag har inte vant mig riktigt vid tanken än, så jag provar att säga det till min spegelbild när jag ska borsta tänderna. "Jag har ADD. Jag har ADD. Jag har ADD." Det känns så märkligt, att nu äntligen, och plötsligt, är hela den långa kampen slut. Nu är jag framme, and I didn't see it coming. Inte för att jag är missnöjd, oh nej, vad är det för poäng att vara olycklig eller skämmas över att man får en sån här diagnos? Har man det så har man det, gilla läget eller lid för evigt. Märkligheten ligger i, att jag vant mig vid att inte förvänta mig för mycket, vant mig vid att släpa på en tio tons-packning överallt jag ska, att dra hela långa historien för alla nya sjukvårdspersoner och börja om från början med varje ny misstänkt diagnos. Och nu behövs det inte mer. Det är som att någon klippte remmarna på den tunga ryggsäcken, bara sådär. Snipp, snapp, snut. Jaha, var jag framme nu? Jaså, piccolon tar mina väskor, det var ju praktiskt. Jag behöver lite tid att förstå det, tror jag. Tid att våga släppa allt, slappna av och tillåta mig att hoppas på ett fungerande liv igen.

En liten, liten knopp spirar i min bröstkorg, där inne kommer våren komma tidigare än till yttervärlden. Min egen vår, bara för mig. Ljuvligt.

Etiketter: , , , ,

08 februari 2010

You think you are a moviestar


The King of Cool dog sorgligt nog vid ynka 50 års ålder, men innan dess hann han förära mänskligheten med ett gäng underbara prestationer på vita duken. Här är mina fem favvos:

#5 "Bullitt"
#4 "Den Stora Flykten"
#3
"Papillon"
#2 "The Magnificent Seven"
#1
"Skyskrapan Brinner"

Fler titlar med Steve McQueen, som jag gärna vill se, är "Hell is for Heroes", "Never so Few", "The Getaway" och "The Blob". Det enda som saknas är en film där både Clintan och Stevie boy spelar i, tänk om det skulle blivit av! Det hade varit så koolt att polarisen skulle svettas i jämförelse.

Etiketter: , ,

05 februari 2010

Silver screen

Tjugo typiska saker från amerikansk film, som aldrig händer i svensk verklighet:

1. Två tonåringar hyr ett hotellrum för att få ligga. Gärna om minst en part är oskuld.
2. Det körs chicken race.
3. Man går in med skorna på.
4. Att man går in (med skorna på) till sin väns lägenhet och direkt tar sig något att dricka ur kylen, utan att fråga. Och att det alltid finns öl/läsk/mineralvatten i sagda kyl.
6. Att beställa in mat/dryck på restaurang/café men inte äta eller dricka upp sin beställning.
7. Folk springer efter varandra på flygplatser/tågstationer, istället för att ringa och be personen stanna, alternativt ringa dagen därpå eller nåt annat mer rimligt.
8. Att aldrig ta växeln tillbaka på något man köpt.
9. Maten kommer inom fem minuter efter att man beställt, och ser, trots det, god och fräsch ut.
10. Ingen säger hejdå för att avsluta ett telefonsamtal.
11. Fattiga konstnärer bor jättecentralt i skitstora lägenheter.

12. Matkassen går sönder när man är på väg hem.
13. Folk kan prata med varandra i relativt normal samtalston på klubbar.
14. Den som är ful i sina glasögon behöver dem egentligen inte för att se, det är bara att ta av sig dem, kisa lite, och sen funkar ögonen perfekt.
15. När det är dags att sova lyser månen alltid hemskt starkt in genom fönstret, men det syns bara när lampan släcks.
16. En tjej blir så förorättad av en kille när de är ute på lokal, att hon kastar drinken i ansiktet på honom och sedan lämnar stället.
17. Ett gräl/en otrohet urartar till att kvinnan sliter av sig sin förlovningsring och slänger den på mannen.
18. Alla täcken är L-formade, så att de går upp till armhålorna på tjejen, men bara till midjan på killen. Märkligt.
19. Resväskor, liksom gravidmagar, väger aldrig nånting.
20. Inga tjejer bajsar nånsin.


Etiketter: , ,

Bokfrågornas ABC #2: B

Yokidoki, eftersom jag är efter rent tidsmässigt så orkar jag inte hålla mig till "en i veckan" gällande Böckernas ABC, så därför kör jag resolut vidare på bokstaven B i Lilla O's bok-ABC, redan nu!

1. B som är böcker. Köper du mycket böcker? Nya eller begagnade? Eller brukar du kanske få dem eller låna dem? Är det vissa böcker som du måste äga?

Hell yes, jag köper mycket, men nästan alltid begagnat, och alltid pocket. Jag tycker inte om inbundna böcker, de känns alltid så stela och liksom oälskade. Jag avskyr folk som läser sina böcker, fram för allt pocketar, så försiktigt att de ser olästa ut, MEN jag föraktar än mer de som viker hundöron och knäcker böckerna helt, hu! Slit dem med, hälsan, helt enkelt. Jag får ofta böcker när det vankas födelsedag och jul, men låna gör jag sällan, jag har nån hang up på att äga böcker, trots att det egentligen är rätt ologiskt. Men jag tror att det beror på att jag vill ha friheten att välja att läsa den bok jag har lust med, när jag har lust med det. Att bara ha en att välja på, eller att måsta läsa just DEN boken just NU gör att det kryper i huden på mig av obehag.


2. B-filmer är rätt kassa filmer. Berätta om en riktigt dålig bok som du läst.
Hm, jag nämnde några helt nyligen, så dem behöver jag inte räkna upp igen, dock kan jag ju avråda alla från att läsa "Ego Girl" av Carolina Gynning. Oh. My. God, så hafsigt och rörigt hopplockat. De få intressanta partier som finns upprepas minst en gång var, på andra ställen i boken, och den känns inte sammanhållen för fem öre. Röd tråd? Nej tack, inte idag. Undvik.


3. A-laget är dessutom bättre än B-laget. Finns det mer eller mindre fin litteratur? Ge exempel på båda och förklara hur du tänker.
Mja, det anses väl allmänt att nobelprisvinnare och erkända gamla döingar är finare än t.ex. Stieg Trenter eller Jackie Collins, men det är egentligen rätt tramsigt att hålla på så. Jag är intresserad av ett gäng olika skikt av litteratur, och jag tycker inte att jag är finare för att jag läst "Borta med Vinden"* fyra-fem gånger, än att jag kastar mig över John Ajvide Lindqvists alster så snart de finns i pocket (inbundna är som sagt no-no's). Klassiker vs modern skräck: 1- 1 i min värld alltså. Jag ser en poäng i att läsa mycket klassiker, eftersom jag vill bilda mig en egen uppfattning om ting. Gillar jag inte vad jag läser så skäms jag inte ett uns för att tala om det, hur fin boken än anses vara.

Och förresten är det ju som bekant A-laget som sitter på parkbänkar och skrålar med Pripps Blå och Rosita, är de verkligen de bästa vi har? :D


4. Läser du många biografier? Berätta om en favorit. Vems biografi vill du gärna läsa? Vems kan du vara utan? Vad tycker du om ”fejkbiografier” där verkligheten och det fiktiva blandas? Har du läst någon?
Jag älskar biografier! En väldigt, väldigt välskriven sådan är "Malcolm X Självbiografi", av just densamme, med Alex Haley som medförfattare. Vad den vinner på, förutom att berätta historien om en i sanning läsvärd mans liv och åsikter, är att den är medförfattad av en duktig författare. En riktig författare ("Rötter", nån?), inte nån som på sin höjd vet när man ska använda "enda" respektive "ända", ungefär. Ytterligare ett par skäl till varför just Malcolm X's självbiografi är så bra, är att man får veta hela hans livshistoria, inte bara från tiden han började bli ett namn, utan ända från barndomen, och det är intressant, hela tiden. Man får en slående bild av hur det var att vara svart i 30- och 40-talets USA, ättling till slavar och dömd av samtiden till ett liv på samhällets bakgårdar, och man får dela hans framväxande insikter och åsikter under hans uppgång inom politiken. Otäckast av allt, är att boken skrevs klart och gavs ut 1965. Samma år som han mördades.

Den bästa biografi jag vet är dock "Inte Som Andra Döttrar" av Deborah Spungen, mor till den mördade Nancy Spungen, som i sin tur var känd för att vara Sid Vicious flickvän. Trots att Nancy själv inte deltagit i att skriva den ger den ett ömsint, kämpande, älskande, hatande, oförstående, skrämmande, och fram för allt komplext och nyanserat porträtt av en sjuk och missförstådd flicka, ur hennes förtvivlade mors ögon. Jag tror jag har läst den tre-fyra gånger hittills, och varje gång fäller jag några tårar.

Jag orkar inte med biografier skrivna vid tjugo års ålder (Vaddå, är man klar med sitt liv redan då, eller?), såvida man inte upplevt något extraordinärt, som Natascha Kampusch, t.ex.. Lika lite har jag någon lust med biografier som handlar om någon ointressant person som egentligen inte har något av vikt att förtälja, ja, typ Daniel Westling, usch vad tråkigt det vore. En biografi ska bara skrivas om personen levt ett tag, och/eller haft ett händelserikt/intressant/hemskt/roligt liv, och de ska helst vara linjärt berättade, allt annat blir väldigt svårt att hålla ordning på. Men viktigast av allt: anlita en författare till hjälp. Snälla.

* Den har jag faktiskt inbunden, i en gammal, stor utgåva som var mormors. Gamla böcker får vara inbundna, helst i skinn och med den där härliga "gammal bok"-doften inuti. Ack, svunna tider!

Etiketter: , ,

02 februari 2010

Bokfrågornas ABC #1: A

Har, återigen via Bokhora, hittat en Bokfrågeutmaning, som härrör från Lilla O's blogg. Det går till på så vis att Lilla O, som är skapare och därmed tjif, hittar på bokrelaterade frågor som har något att göra med en bokstav i taget, starting with A (rimligt nog). Om någon mer vill vara med och leka, så kan ni väl lämna en kommentar till skaparen, bitte.

Jag gör ett försök att hänka på:


1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.
Haha, jag måste välja en tantsnuskpocket vars titel jag absolut och fullständigt förträngt, det kan vara "Passion på Korfu", men jag kan inte säga säkert. Jag fick den på skämt av Ella, efter att vi sett den fantastiskt ostiga komedin "Summer Lovers", eller "Kärlek på Santorini", med Darryl Hannah (och hennes stora cowboyhatt) och Peter Gallagher (och hans stora könshår).

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.
Givetvis Adam Trask i "Öster om Eden" av underbare John Steinbeck. Detta är en titel jag också gladeligen rekommenderar, liksom det mesta av Steinbeck, faktiskt.

3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?
"Pippi Piggelin" och flera andra titlar av Richard Scarry, alla Alfons Åberg-böckerna av Gunilla Bergström,
"Jag Kan Köra Alla Bilar" av Karin Nyman (dock med mycket finare teckningar än nyutgåvan), och en massa böcker vars titlar jag inte minns: en som handlade om en stor björn som var elak mot alla i skogen, tills han var dum mot en häxa som krympte honom till en pytteliten björn, en om sju björnar i olika färger som skulle åka till månen, Lennart Hellsing och Poul Ströyers underbara "Sjörövarbok", samt Pettson & Findus-böckerna. Den första riktiga bok jag läste själv var "Nalle Lufs och Skrutten" av Gösta Knutsson, som visserligen innehåller teckningar, men det är inte en bilderbok. Den sistnämnda är precis som Ture Sventon-böckerna, fylld med en torr men underfundig humor, som framstår tydligt när man läser boken på äldre dar, men som jag som barn inte kan minnas, att jag la märke till eller ens förstod.

Läsa böcker för barn gör inte jag, så nej, det har jag inte gjort.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.
Hm, inte riktigt my field of interest, så att säga. Jag har fått "En Halv Gul Sol" i julklapp, men inte läst den än. Det är det enda afrikanska jag kan dra mig till minnes just nu, förutom att Nalle Lufs och Skrutten i förra frågan funderar på att resa till Afrika. Eller till Sundbyberg.

Snipp, snapp, snut, så var alla frågor om bokstaven A slut!

Etiketter: , ,

01 februari 2010

Skrattar bäst som skrattar sist

Jag undrar vad det är med tv-serier som gör att vissa håller för hur många tittar som helst, år ut och år in, medan andra känns fadda redan innan säsong två tagit slut. Fram för allt gäller detta komediserier. Komedi kan väl till mångt och mycket sägas vara en färskvara, en produkt av sin tid, i synnerhet när det gäller politiska skämt eller popkulturella referenser. Men det är knappast huvudingredienserna i de flesta framgångsrika serier ändå, så vad kan det då bero på?

När jag var yngre tyckte jag att "Våra Värsta År" och "Seinfeld" var hur kul som helst. Numera får jag mental stigmata så fort jag ser Al Bundy eller Jerry Seinfeld i rutan, och trycker snabbt bort dem med fjärrkontrollen. Att ens egen humor förändras med åren är ett påstående som nog stämmer in på de flesta, men oftast så handlar det om en utveckling snarare än en abrupt change of direction. Numera skrattar jag som en galning åt "Little Britain", trots att jag inte fann det underhållande alls de första gångerna jag såg det. Jag förstod att det skulle vara roligt, men jag tyckte bara inte det var det ändå. Det är en märklig känsla, att klart och tydligt se humorn, skämten, det roliga, men bara inte hålla med. Inte skratta. Precis så känner jag hela tiden för "The Office" (originalet, förstås). Jag SER var det ska vara kul men det ÄR bara inte det. Hur mycket jag än vill tycka det. Den amerikanska varianten går inte ens att prata om, jag förstår inte varför den finns, då den verkligen får min hjärna att koka över i akut oförstånd och skam å de inblandades vägnar.

Vissa serier klarar sig undan historiens dammiga hörn. Så vitt skilda serier som "Simpsons", "Vänner" och "Varan-TV" är serier som är precis lika roliga nu som då, och "Varan-TV" är till och med ännu roligare nu. I fallet med de första två, skulle jag tippa på det faktum att de bägge, om än på totalt olika sätt, vänder sig till ett väldigt stort åldersspann, är skälet till varför de fortfarande håller måttet, samt att bägge två varit och är i det närmaste omåttligt populära. Gällande "Varan-TV" så var jag nånstans i tonåren när det kom, och jag uppskattar helt enkelt deras humor ännu mer i nuvarande ålder, än jag gjorde då. Annat som gör mig nästan hysteriskt lycklig numera är "Family Guy", serien med mest referenser i världshistorien, I would venture to presume. Det värsta med "Family Guy" är när en sån där snabb blinkning till nånting dyker upp, och man inte känner till originalet, då sitter man bara och grämer sig att man inte fattade, för man VET att det var askul om man bara kände till det.

Min gamla älsklingsserie "Monty Pythons Flying Circus" håller dock hastigt på att tappa klangen för min del, vilket gör mig mer sorgsen än man kan ana. Det känns helt enkelt fel att inte garva av ett revben åt det längre, men jag antar att det är ojämnheten i serien som tar ut sin rätt. Vissa saker är absolut briljanta to this day, men vissa har alltid varit många pinnhål lägre, och det är de sketcherna som tar ner helhetsintrycket för mig numera. Jag antar att tv-serier i allmänhet är mer slipade och starkare producent-styrda idag än de var på Python-gängets tid. På både gott och ont. Python-filmerna är dock precis lika underbara som alltid, lyckligtvis. Ett par tv-serier som står och väger på en tunn lina i mitten av 'fortfarande bra' och 'nej jag vill inte se mer' är "Blackadder" (samtliga säsonger) och "South Park". Egentligen mest för att jag inte direkt kan säga nånting dåligt om dem, men jag är bara inte så sugen på att se dem längre. Pity.

Så, jag avrundar med att lista serier som verkligen inte roar mig alls, och som jag önskar livet ur:
"The Office", "2½ Män", "How I Met Your Mother", "Christine", "Jesse", "Jims Värld", "Alla Älskar Raymond", "Tummen Mitt i Handen", "Mr Bean", "That 70's Show" och såna idiotprogram som
"AFV" och "Hål i Väggen", som visserligen inte är fiktionella komediserier likt de andra, men tydligen ska man tycka det är roligt när folk trillar i vattnet, eller slår sig. Gång, på gång, på gång. Och några serier som en gång var roliga, men numera mest känns livströtta, är "Skål", "Frasier", och som sagt "Seinfeld" och "Våra Värsta år". Må de vila i frid snart.

Etiketter: ,